Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Prosa

 
Morsan, syrran och jag
av Petter Bengtsson

När jag var tio och syrran bara fem stack vår farsa till Jönköping med en hårfrisörska som hade gäll röst och blekt, nästan vitt hår. Efter ett halvår kom han tillbaka glad i hågen och berättade att han skulle flytta upp till sin hårfrisörska och gifta om sig och börja om på nytt, utan oss. Morsan och farsan skilde sig på stubben och sålde huset som vi bodde i. Hela hösten och vintern var morsan, syrran och jag inhysta på en dragig vindsvåning hos ett gammalt sniket par, och först fram på vårkanten hittade vi ett hus som vi kunde flytta in i. Huset låg nere vid järnvägen och det var inte något särskilt fint hus. Det både blåste och regnade in genom väggarna, och mellan de tre rummen fanns det inte ens några riktiga väggar, bara tunna skivor av masonit.

Nästan genast började morsan supa och släpa hem dåliga karlar, som oavsett om de var tjocka eller smala, ljusa eller mörka, alltid tycktes heta Leif och lukta sprit och armsvett. Syrran och jag stod i vårt rum och höll om varandra när någon av leifarna var där och väsnades och drack och hade sig med morsan på andra sidan masonitväggen. Vi blundade hårt, tryckte oss tätt intill varandra och hoppades att farsan snart skulle komma tillbaka och hämta oss, men det gjorde han inte. Han blev kvar hos sin hårfrisörska och visade sig aldrig mer.

Morsan blev sig aldrig lik igen. Hon slutade sy som hon hade gjort förut och började supa på heltid. Hela huset fylldes av gröna och gula tomglas i alla möjliga olika storlekar, man vågade knappt vända sig om eftersom man alltid kunde riva ner något. Och så blev det skitigt och dammigt, ständigt låg det liksom en matta av något mörkt och hårigt på golvet. De få som trots allt vågade sig hem till oss log och drack vårt kaffe, men sen vi fick vi höra av folk nere på byn att det luktade tattare hemma hos oss. Men morsan brydde sig inte om vad folk tyckte, hon låg mest och sov i sin skitiga säng hela dagarna. Det var på nätterna hon levde sitt liv med sprit, cigarretter och dåliga karlar.

Men trots att det gick alla möjliga rykten om vår familj ordnade det i alla fall upp sig för mig. 1952 träffade jag Åke, som redan då jobbade på bruket. Han var en lång och mörkhårig karl som ofta log och talade till mig med en mjuk och nästan barnslig röst som man inte kan tänka sig att en så stor och stark karl som han ska ha. Men det hade han och det tyckte jag om. En gång när vi hade varit och dansat följde jag med honom hem till hans lya som låg på andra sidan järnvägen. Innan vi gick in till honom stod vi en stund ute och kysstes under björkarna. Det var juli, fullmåne och ljummet och han smakade sprit och snus, men det gjorde mig inget. Han sa att han tyckte om mig och så kysstes vi igen och så tog han på mig. Jag tog ett djupt andetag, blundade och tryckte mig tätt intill honom. Sen gick vi in till hans lya och drack kaffegök och spelade poker hela natten. Någon månad senare förstod jag att jag var gravid och då blev ju Åke och jag tvungna att flytta ihop och gifta oss. Och så blev det som det blev och vi fick två barn till av bara farten.

När Åke och jag väl hade fått ordning på våra pengar flyttade vi in i en lägenhet inne i stan. Syrran och hennes man kom ofta och hälsade på. Syrran hade gift sig och skaffat barn ganska raskt hon också. Hennes man hette Lennart och var en liten halt och rödbrusig man som jobbade på Posten. Jag tyckte aldrig så värst mycket om honom, men han och Åke kom bra överens. De brukade dricka öl ihop och berätta fräcka historier för varandra när de inte trodde att syrran och jag hörde på.

Men morsan hon kom sällan på besök och varken syrran eller jag tyckte att det var så värst roligt att hälsa på henne. Hon blev bara värre och värre med åren. En gång ringde de från polisen och berättade att de hade hittat henne naken ute i trädgården. Hon hade sagt att hon hade glömt klä på sig, sa de. En annan gång ringde de från sjukhuset och berättade att hon hade brutit benet efter att ha klättrat upp på taket och hoppat ner i skorstenen. Vi visste inte vad vi skulle tro, men jag åkte i alla fall in till sjukhuset och gav hennes en stor bukett tulpaner, men hon sa inget, låg bara där tyst i sängen, putade ut med underläppen och stirrade på sitt stora vita gipsben. Jag skämdes så fruktansvärt för alltihop och tänkte på vad folk i stan skulle säga om de fick veta vilken morsa jag hade.

Men som tur var höll syrran och jag ihop hela tiden. Vi träffades flera gånger i veckan och så firade vi alla högtider ihop. Påsk, midsommar, jul, allt sånt firade vi tillsammans, syrran och jag och våra karlar och våra ungar. Jag minns särskilt en jul. Det hade kommit massor av snö, marken lyste av allt det vita och vi hade just flyttat in i en ny flott lägenhet med kylskåp och allt. Syrran och jag höll på att göra i ordning maten och karlarna ordnade med elektrisk belysning till granen som vi allihop hade varit ute och huggit i skogen dagen innan. Då ringde plötsligt telefonen och jag förstod genast att allt inte var som det skulle. Det var om morsan förstås. De sa det bara rent ut: hon hade hängt sig nere vid ån och nu låg hon på bårhuset och hon skulle begravas och det var vi som måste ordna med det. Jag la luren ifrån mig och såg på allt jag hade runtomkring mig: det nybonade parkettgolvet, julgranen som nu var full av lysande elektriska ljus, den vita heltäckningsmattan, transistorradion, juklapparna, Åke, syrran, barnen och Lennart, de såg på mig med sina förvånade och glada ansikten och ville nog veta vad det var som var fel, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och stirrade på dem en lång stund och sen sa jag som det var och sen började jag skratta högt och ljudligt som om jag var galen, det måste ha hörts flera våningar ner, och de andra, de började skratta de också. Åke, syrran, barnen, Lennart, allihop skrattade de dubbelvikta tills de blev alldeles hesa och fick så mycket tårar ögonen att det bara rann och rann.

Publisert 28. april 1999 | Til toppen av siden