Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Intervju

Jag menar nu
av Stephen Farran-Lee

Mats Kolmisoppi
Jag menar nu
Utkommen.
Född 1976 och uppvuxen i både Norge och Sverige.
För närvarande bosatt i Skövde.
Jag menar nu är hans debut.

Personerna i Mats Kolmisoppis noveller i Jag menar nu har det gemensamt att de är unga och försöker skapa sig en identitet i olika former av kollektiv – politiska, samhälleliga, undergroundkulturer. Hans debutbok är ett slags karta över moral och mentalitet i vår egen tid, beskriven med lyhörd känsla för den jargong som råder bland skateboardåkare, aktivister, hackers i Bergen, Barcelona, Paris, Köpenhamn. En novellsamling som sträcker sig från barn- och ungdomens skolresor till de val och erfarenheter man måste göra som ung vuxen, hemma och ute i världen.

«I de noveller som utspelar sig i politiska miljöer finns det en vilja hos människorna att verkligen gå med och att släppa allt, och samtidigt en oerhört kritisk hållning: 'det här är nästan lika illa som allting annat'. Men jag hoppas att det inte bara blir något slags nihilism av det.»


Kan du berätta lite mer om din uppväxt?

Jag är född i Sverige, i Uddevalla. Min pappa kom till Sverige från Finland i mitten av sextiotalet för att jobba på Volvo i Skövde. Han reste runt mycket, och träffade min mamma efter att ha arbetat på en norsk oljeborrplattform en tid i Bergen, där hon bodde. Efter det flyttade de tillbaks till Sverige, och så bodde vi där tills jag var sex–sju år gammal, och då flyttade vi till Lövgärdet utanför Göteborg och bodde där ett par år. Efter att mamma hade blivit klar med sin utbildning på universitetet så flyttade vi till Lidköping, och så bodde vi i en småstad i Västsverige ett antal år tills de skilde sig. Jag flyttade då med min mor och bror till Bergen i Norge, där jag också bodde en fem–sex år. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige där jag bott på olika ställen i västra Sverige – Lidköping, Motala, Göteborg.

Hur har din spräckliga bakgrund präglat dig språkligt som författare tycker du? Känner du av det när du skriver?

Det känns som att språket är lite skadat, som att man fått en massa dialekter med sig men inte egentligen har någon egen, förutom Bergen-dialekten som jag kan prata. Det leder ju till att det som är svårt att formulera muntligt är också svårt att formulera skriftligt. Men det är ändå något som gör att man måste fortsätta med det. Jag vet inte vem som har sagt det, men … det här med att det egentligen är en skada man har, när man skriver, att man försöker komma över den när man skriver.

I din novellsamling får jag ibland en känsla av att du försöker erövra språket och ge dig in i att försöka återskapa folks tankat, hur de formulerar sig på alla nivåer från slang till poesi.

Jag tror att det har att göra med att har man bott på så många ställen som jag, med så många olika språk – både min mamma och min pappa kommer från något slags arbetarmiljö, men eftersom min mamma har gått på universitetet så har det blivit upp och ned i en massa språkliga miljöer. Dels geografiskt, men också socialt och klassmässight. Det i sin tur har lett till att jag har blivit ganska kameleontisk vad gäller språket. Jag kan penda rätt lätt mellan högt och lågt. Så jag är ganska intresserad av att försöka se genom det, jag känner att jag kan se genom det ganska lätt, de olika typerna av språk, och försöka göra det i texter. Personerna i texterna rör sig ju inte enbart i en språklig nivå, de rör sig på ganska många olika språkliga nivåer. Det är inte deras berättelser entydigt, det är inte heller mina berättelser entydigt, det är en sammanflätning …

Det finns kanske en demokratisk idé bakom det där, att man ger människor rätten till många olika sorters språk när man skriver litteratur?

Så är det. Men jag ser det också som politiskt, som en sorts hämnd, att försöka förstöra olika sorters språk, eller göra dem mindre fina, skita ned lite. Det är nog en baktanke. Språket är ju makt, helt enkelt, och jag vill visa att det är makt. Jag har velat se det som att jag har försökt skapa något slags genomsläpplighet utan något slags gradering från min sida, sedan kan man gå in från min sida och ta bort det som blir fel, så att det inte blir ett övergrepp från min sida.

Det finns ett politiskt innehåll i din novellsamling, men det är inte entydigt. Så enkelt som att säga att det här handlar om något slags beskrivning av en Attac-generation är det ju inte.

Det politiska har nog kommit in mer bakvägen vad gäller motiven. För mig har det mer handlat om den språkliga hanteringen. Om man grovt generaliserar kan man säga att sjuttiotalet var den politiska litteraturens tid, åttiotalet var formen det viktiga, så har jag ändå en känsla av att inte bara jag utan en massa andra nu börjar skriva … syntetiskt. Det sjuttiotalet missade var att man måste arbeta med formen och det åttiotalet missade var att innehållet inte är opolitiskt, utan i högsta grad politiskt. Försöket var väl att politisera formen egentligen. Inte ideologisera den utan verkligen bara försöka se hur man skulle kunna bryta med det som är maktfullkomligt. Det är väl den politiska aspekten på det jag skriver. Sedan att det kommit med en massa politiska organisationer i en del noveller var väl kanske inte en slump, men, ja, sådant jag varit med om.

På senare tid har en ny politisk medvetenhet bland unga blivit alltmer synlig, en medvetenhet som tar sig uttryck i bland annat Attac-rörelsen. Var det en ambition från din sida att försöka beskriva en ny politisk generation, «my generation»?

Jag tycker det är en svår fråga … Inte uttalad ambition kanske, men det finns med som en viktig sak. Jag känner inte att jag skulle bli något slags talesman eller så, det är för långt borta för det. Flera av de politiska organisationer som jag skriver om i novellerna känns lite förlegade. De representerar mer ett gammalt politiskt system, folkrörelser. Nästan lite romantiskt ibland. Det som jag uppfattar som spännande nu med Attac och så är att … för några år sedan så var det tal om NGOs och en kritik av NGOs för att det var för mycket sakfrågor och att man gick bort från folkrörelsetanken, men det i sin tur har ju lett till de här nätverken genom internet, och samarbete nationer och grupper emellan till något mycket mer oöverskådligt än de här ensaksorganisationerna som var mellan de gamla politiska organisationerna och de politiska organisationer som har uppstått nu. Människorna i mina noveller är väl snarare i sluttampen av de gamla politiska organisationerna och på väg in i det som är nu. Men det som är nu har jag inte så mycket överblick över, även om jag tycker att det är spännande. I de noveller som utspelar sig i politiska miljöer finns det en vilja hos människorna att verkligen gå med och släppa allt och samtidigft en oerhört kritisk hållning som präglas av att «det här är nästan lika illa som allting annat». Men jag hoppas att det inte bara blir något slags nihilism av det. Och där kommer språket in, tror jag, där är det formen på novellerna som snarare är en öppning ut mot något nytt. För jag tror inte att personerna i novellerna hittar så mycket nya saker egentligen, de står där och väger.

Även om Jag menar nu inte är självbiografisk så har du hämtat mycket stoff från ditt eget liv: intresset för kampsport, dataspel och politik.

Det stämmer. Särskilt novellerna som utspelar sig i Norge, de är i och för sig inte självbiografiska, men nästan allt stoff är självbiografiskt. Miljöerna, de politiska organisationerna jag skriver om har jag själv upplevt och varit med i, antingen i utkanten eller mitt i.

Du skrev nyligen en debattartikel i Göteborgs-Posten där du gör upp med kritiker som tröttnat på den unga svenska prosan för att den är för introvert, för att den tar för liten plats i offentligheten. Du menar att de missar något – att unga norska författare, som får mycket uppskattning av den svenska kritiken, leker mer med formen för lekens egen skull, men att kritiken inte sett att det finns svenska författare som leker på ett mer genomgripande, nödvändigt sätt.

Det finns som jag sa en mängd författare som medvetet försöker arbeta med form och innehåll, och det kan leda till böcker som ser oansenliga ut, det ligger på en mer subtil nivå, man måste leta lite, man måste läsa vad det står för att få grepp om det. Det är svårt för jag tror att i och med att många arbetar så, att det kanske inte syns så mycket på en idé när det nog svårt att samla ihop det. Det är inte så enkelt att tala om det nya som kommer ut. Svårt att medialisera den.

Det låter lite som om du värjer dig för att medier försöker fånga in i olika skolor?

Nej, jag värjer mig inte så mycket mot det. Jag tycker också om att göra det, jag vill också ha något slags koll på vad som händer. Men jag tror att det är svårt att se medan det händer, det ser man nog först i eftrerhand. Men det jag ser som en möjlig öppning, i alla fall vad gäller prosan, är att prosan tar lite från poesin och arbetar mer med formen. Experimentell prosa har alltid funnits, men det jag tycker är spännande nu är prosa som inte är experimentell men ändå avancerad formmässigt. Där formen inte är överordnad det den talar om eller där det den talar om inte är överordnat formen utan det är so nära förbundet med varann att det är svårt att skilja åt. Jag tror att det är på väg … När jag talar med folk om politik så märker jag att det finns en längtan efter att vara politisk på ett nyktert sätt, att inte bli romantisk eller dogmatisk, att inte bli nihilist, utan att ge sig in i något som är komplicerat där det inte blir grupper av det. Något slags medvetenhet om att det inte spelar någon roll om jag kallar det här politiskt eller inte, det är politiskt. På något sätt måste man förhålla sig till det.

Vad tycker du själv om att läsa? Utan att du nödvändigtvis vilja skriva så?

Det är ju jättesvårt. Det beror nästan på vad jag läst förra veckan … När jag var yngre läste jag mycket William Burroughs och så kallat postmodernistisk litteratur, men också mer traditionella romaner som Laxness, Heinesen och Sandemose – all möjlig äldre litteratur. Jag har läst väldigt mycket serietidningar, så en hel del i mina noveller kommer nog från serietidningar, mer eller mindre medvetet. Inte Kalle Anka, utan Marvels superserietidfningar, poesi i alla möjliga former, det är ganska splittrat … Jag har fått influenser från en mängd olika håll och jag har försökt att få med allt detta utan att styra alltför mycket. Bara styra det som skulle bli fel på någon etisk nivå. Men inte ämnena, själva stoffet …

Du har själv gått skrivarkurser. Det finns en viss misstro mot skrivarkurser bland kritiker och författare. Hur ställer du dig till den?

Jag har väl ganska gott förhållande till skrivarkurser. Det finns väl faror med det, men jag tycker att det finns större faror med att inte prata med folk som skriver, sitta och tro att man är originell och upprepa allt som skett tidigare. Det är inte så stor poäng. Men det finns en ganska stor poäng med att träffa andra som skriver och tala om litteratur på ett bra och viktigt sätt och läsa varandras texter. Så jag har inga större problem med det. Jag har mer problem den traditionella bilden av en författare som sitter ensam på sin kammare och i sina genialiska stunder skriver ned några rader som lämnas till eftervärlden. Jag vet inte vem som har behov av att upprätthålla den myten … Jo, jag vet vilka som har behov av att upprätthålla den myten, dels om man skall vara väldigt konspiratoriskt så passar det förlagen bra, det passar det journalisterna väldigt bra att man har genier som man kan göra stories om, men det gagnar inte litteraturen eller samtalet om litteratur. Hellre så många sammankomster och öppenhet och samtal som möjligt. Om det nu finns några faror med skrivarkurser, för det kan jag väl hålla med om att på vissa skrivarkurser kan det utvecklas en gemensam estetik, men den estetiken blir då å andra sidan lättare att få syn på, så att man kan medvetandegöra den än vad man kan göra om man sitter tio personer utspridda över landet och aldrig talar med varandra och skriver samma sak och tror att det är originellt. Det måste ju vara bättre att kunna tala med varandra om det än att inte säga någonting alls.

Om man ska döma av din novellsamling så är det en ganska öppen fråga vad eller hur du kommer att skriva i fortsättningen. Har du själv någon idé om det?

Jag pendlar ganska mycket mellan att skriva en väldigt minimalistisk poesi och den Stora Romanen. Jag har verkligen ingen aning. Det var också så med den här novellsamlingen att jag såg att jag av tre rader egentligen skulle kunna skriva fyra sidor. Jag ville bränna allt krut jag hade, så jag undrar lite vad som ska hända nu. Vi får väl se vad som händer med alla de havererade projekt som ligger och väntar … Jag är också intresserad av andra sorters skrivande, egentligen allt som har med litteratur att göra: kritik, essäistik, reportage, så det är möjligt att jag ägnar mig åt det ett tag för att kunna ringa in en ny bok senare.

Publisert 11. mars 2002 | Til toppen av siden