Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kεre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Intervju

Till Ester
av Stephen Farran-Lee

Line Blikstads debutroman Till Ester är en berättelse om sjuåriga Ellen som växer upp hos sina morföräldrar i en liten norsk by. Hennes mamma Ester har lämnat henne där och flyttat till Sverige. Vem Ellens pappa är vet ingen. Ellen får löfte av Ester om att hon ska få komma till henne, men det löftet bryts gång på gång. Till slut får Ellen dock komma till Sverige, till Ester och hennes nya man och deras gemensamma barn, Ellens lillebror.

«Jag ville ha samma kurva i min berättelse som i en Ibsenpjäs – man får veta i början att någonting har hänt, som avtäcks efterhand.»


Du är uppvuxen i Västergötland, men har rötter i två länder och två språk.

Ja, mina föräldrar är norska, från Trysil. Min pappa flyttade till Sverige när han var femton och min mamma när hon var tjugotre, precis innan jag föddes. Så jag är uppvuxen i Tibro, men har hela släkten i Norge. Så vi har åkt fram och tillbaka alla lov: jul, påsk, sommar och så.

Har du varit tvåspråkig hela tiden? Pratade ni norska hemma, eller har du övat upp det på senare tid?

Nej, det är lite lustigt, för hemma pratar alla svenska – trots att mina föräldrar är norska. Men när vi är i Norge så slår alla om. När jag var liten och vi kom till gränsen, så satt jag och min bror och väntade på att strecken på vägen skulle bli gula, som de är i Norge, så att vi kunde börja prata norska. När jag var liten, pratade jag enbart norska när jag var i Norge, men i tonåren började jag tycka att det var pinsamt, så då slutade jag. Och nu pratar jag norska ibland när jag är i Norge, ibland inte. Det beror lite på vem jag pratar med vilket språk jag använder. Jag pratar norska med min släkt, på jobbet pratar jag mest svenska.

Du arbetar som journalist på tidningen Dagbladet i Oslo. Men det betyder att du ibland gör intervjuer på svenska med norrmän?

Ja. När jag kom dit, så kände jag inte riktigt att jag hade språket helt i min hand. Jag ville vara mig själv nu när jag började på ett nytt jobb, så jag tyckte att det var svårt att använda ett språk som jag inte var 100% säker på när alla ändå förstår svenska. I telefon och i affärer pratar jag mest norska, på jobbet mest svenska.

Anledningen att jag uppehåller mig vid det är att du har skrivit din debutroman Till Ester både på norska och svenska, den ges ut samtidigt på två språk. Känner du att du har ett språk där du kan uttrycka dina känslor bäst, som är sannast för dig?

Det är svenska. Jag skrev boken först på svenska, och «översatte» den sedan själv till norska. Journalistik kan jag skriva direkt på norska, där är nyanserna färre, men skönlitterärt är svenska mitt första språk. Det är bara på svenska jag vet exakt hur jag vill ha det. Nästa bok skriver jag nog också på svenska och skriver om den till norska sedan. Jag tror inte att jag kommer att skriva direkt på norska, även om mitt norska förlag nog vill det.

Finns det några problem med att själv skriva två versioner av samma bok på olika språk?

Ja, det är lättare för mig att skriva direkt på svenska. Där vet jag exakt vad jag vill säga? nej, det är klart att jag inte alltid vet exakt vad jag vill säga, men där kan man plocka de ord som passar för ändamålet. På norska kan jag känna att jag vet vad jag vill säga, men jag vet inte riktigt vilken palett jag har att måla med, jag är lite osäker på ordens valörer. Ibland kanske jag använder ett ord som jag inte skulle ha använt på svenska för att det skulle ha varit lite fel, men på norska kanske jag helt enkelt inte har något bättre ord. Det kan jag känna när jag skriver i tidningen ibland också, att jag blir irriterad för att jag vill ha ett ord som jag inte hittar. Och det är inte alltid man kan slå opp i en ordbok heller, det bara finns ju runt en …

Hur började du skriva en gång? Skönlitteraturen kom i alla fall före journalistiken?

I mellanstadiet började jag fundera väldigt mycket över min farmor. Det var ingen som pratade om henne. Jag visste att hon var död och att hon hette Ester. Jag fick aldrig veta på riktigt vad som hade hänt, jag visste bara att hon hade flyttat till Sverige och att hon hade fått barn med tre olika män, att hon hade levt ett ganska annorlunda liv. Jag försökte fråga, men det var ingen som ville säga något, inte min pappa heller. Vi hade några fotografier som jag tittade ofta på. Jag minns att jag tänkte att jag ville skriva en bok om det, för jag skrev många andra berättelser då. Jag var elva år. Det kanske låter pretentiöst, men jag visste att jag ville skriva den här boken, fast det lika gärna hade kunnat hända när jag var sextiofem. Men sedan skrev jag inget på många år, förutom i gymnasiet som uppmuntrades av min lärare. Jag hade en väldigt bra lärare i svenska. Den sista uppsatsen i gymnasiet var väldigt viktig för slutbetyget, och jag gjorde ett experiment. Jag skrev en lång dikt istället. Min lärare sa att han inte kunde betygsätta det – det var helt «far out» – men han tyckte den var väldigt bra, så jag kände att jag hade gjort rätt som gjorde min egen grej.

Men jag började skriva på allvar när jag började på Jakobsbergs folkhögskola, jag kom in av en slump. Jag ville egentligen bli journalist, men hade inte kommit in på den utbildningen, så då tänkte jag att då kan jag gå en kurs på en folkhögskola, vilken som helst. Och då började skriva på boken. Efter ett halvår – det här är sju år sedan – så fick jag en snilleblixt. Jag var i Norge över jul och började skriva ned personerna i boken. Jag skrev jättemycket, jag öste ur mig, men det såg ganska annorlunda ut då. Så kom jag in på Biskops Arnö, och den sommaren läste jag Alexandras rum av Anna Mattson. Där är det ju också ett barn som berättar en historia; även om det är en annan historia så förstod jag att det var barnet som skulle få berätta min historia också. Första veckan på Biskops Arnö började jag skriva i den form som boken har nu, väldigt komprimerat, avskalat. Och under ett år skrev jag ett kapitel i veckan, mycket strukturerat. Lite skrev jag senare också, och arbetade med språket, för det blev för långsamt, för många upprepningar och för lite liv i texten.

Boken är alltså inte självbiografisk, men du har hämtat både personer och miljöer från din egen familj. Fanns det något i det som var problematiskt?

Ester, en av bokens huvudpersoner, har jag aldrig träffat. Så för mig blev det något slags mytologisering runt henne. Jag var tvungen att uppfinna henne för mig själv för att få veta vem hon var. Nu tycker jag att jag vet lite mer, men jag vet inte om det är en sanning eller vad det är. Men mina föräldrar har ju vetat vad jag har hållit på med hela tiden. De har inte läst boken än, men för dem är det helt OK.

Du har, tycker jag, upphävt tiden på ett spännande sätt i boken. Du har varit försiktig med tidsatmosfär och detaljer, vilket gör att det känns som att det lika gärna skulle kunna vara trettiotal som sjuttiotal, eller femtiotal. Är det medvetet?

Jag tänker mig nog att den ska utspela sig på femtio-sextiotalet. Jag ville absolut inte ha med andra världskriget i den här boken, för i verkligheten hade kriget en viss betydelse för vad som hände med de personer jag skriver om. Men det var inte det jag ville berätta om. Jag är ganska fascinerad av femtiotalet och sextiotalet. Jag var väldigt förtjust i Monika Fagerholms roman Underbara kvinnor vid vatten, exempelvis. Det var en tid då den stora världen kom in i det lilla samhälle jag skildrar, med veckotidningar och annat. Ester lever sig in i den där världen, något som är större. Kläderna, sminket, utflykterna. Men visst – det skulle kanske inte kunna vara nu, men sjuttiotal eller åttiotal. Det är en väldigt sluten värld jag skildrar. Och det påminner en del om hur det såg ut i min barndom på sjuttiotalet när vi hälsade på släkten i Trysil. De fick färg-TV i början av åttiotal, de har fortfarande ingen skivspelare eller CD, de har bara en radio. Samhället i boken består av en kyrka, en bro, en affär – samvirkelaget, det vill säga gamla kooperationen med den ursprungliga skylten, postkontoret är nedlagt. Tiden står stilla.

Du har valt att berätta ur flickans perspektiv, men utan att egentligen tala inifrån henne. Det är inte en liten flicka som talar med en flickas känsloliv. Det är som att rösten kommer utifrån och in i henne.

En sak som var viktigt för mig var att jag inte ville tolka henne. Jag har läst mycket Ibsen. Jag ville ha samma kurva i min berättelse som i en Ibsen-pjäs – man får veta i början att någonting har hänt, som avtäcks efterhand. Jag tänker mig nästan att min roman är som ett drama, att den har en dramatisk uppbyggnad med en upptrappning och en tydlig vändpunkt. Jag ville att flickan som berättar i boken skulle vara som en kamera. Registrera allt som händer, det som utspelar sig mellan de vuxna i boken utan att sätta ord på det, försöka fånga det i känslor utan överlåta det åt läsaren. Jag vill lägga fram fakta så att läsaren själv skulle kunna dra sina slutsatser.

Du arbetar ju verkligen som en dramatiker i den här boken. Berättelsen är på ett sätt som scenanvisningar med dialog, du koncentrerar dig på rörelser, synintryck, miljöer där du snarare fastslår rummen än klär och möblerar dem, och att flickan nästan inte en enda gång ger uttryck åt sina känslor. Det är otroligt stramt, vilket blir oerhört effektfullt och nästan hisnande när dramatiken når sin höjdpunkt i slutet.

Jag ser det som att flickan Ellen ser sig själv utifrån vid två tillfällen i boken. En gång säger hon exempelvis att «jag vill inte att orden ska komma utanför min kropp». När jag nu bläddrar i boken, så känns det som att man inte riktigt vet om hon verkligen ser sig själv, förutom vid dessa två små tillfällen, på två rader i boken. För hon blir ju själv inte sedd. Det är som i «Kritcirkeln», hon slits mellan sin mormor som i vanliga fall tar hand om henne, och sin mamma som hon får bo hos ibland, men det är ingen av dem som riktigt ser henne. Den ende som ser henne är morfadern, men han dör och försvinner ganska snart ur henne liv.

Det är ju också en historia om något slags avstängdhet som går i arv. Mormodern är avstängd i kombination med plikttrohet, hon står för mat, säng, ordning men knappast någon närhet. I modern Esters fall är avstängdheten kombinerad med kaos och frånvändhet.

Jo, mormodern och Ester beter sig verkligen lika på många sätt. Ester försöker leva upp till sin roll som mamma, men blir mer som en lekkamrat, eller storasyster. Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till sitt eget barn.

Räddningen för Ellen är att hon har ett väldigt nära förhållande till sin morfar, som är frisör, och det är en närhet som ofta tar sig uttryck i att han klipper hennes hår. Det är väldigt sensuella scener, eftersom detta är de enda tillfällen då någon tar i henne, smeker henne, ser henne. Det här att bli klippt är något du själv har mer erfarenhet av än de flesta?

Ja, jag har många frisörer i familjen. Min mamma är frisör, min gammelmorfar var frisör och min farmor Ester, förebilden för Ester i boken, utbildade sig också till frisör även om hon inte arbetade som det. Och pappa gick i lära hos gammermorfar ett par månader, fast bestämde sig för en annan bana. Jag ville alltid bli klippt av min mamma i köket. Hon var, precis som med Ellen i boken, tvungen att klippa mig lite innan det kom en kund. Jag hade nästan inget hår alls när jag var liten, jag var otroligt kortklippt. När någon tar en i håret – det är väldigt sensuellt. I början av boken har flickan Ellen varit i Sverige hos sin mamma Ester och kommer tillbaka till mormor och morfar i Norge. Mormor visar med en gång sitt ogillande och sina stränga sida med att fälla vassa kommentarer bland annat om hennes nya skor, vilket får Ellen att med en gång vända sig till morfar med frågan: «Kan du inte klippa mig?» Det här med att klippa hår är ett av de teman jag arbetat med i boken. Bland annat försöker Ester vinna sin dotter genom att klippa henne, ta över morfars plats som den som ger ömhet. Men det är något som Ellen inte tycker om, hon blir lite rädd när hennes mamma Ester klipper henne.

Klippning är ju en ganska dubbeltydig symbol. Det är en sensualism med ett inbyggd hot. Saxen ju vass, man kan använda den fel. Man kan skada någon eller förstöra utseendet på någon. Det är en märklig kombination av ömhet och kallt stål.

Jag vet inte om jag tänkte så uttalat på det när jag skrev, men intuitivt gjorde jag nog det. När Ellen känner det kalla stålet i nacken av morfars sax är det bara skönt och tryggt, men Esters sax är helt klart ett hot. Man vet ju inte om hon av misstag eller slarv kan råka klippa sin dotter i örat, och frisyren blir ful. Plötsligt blir det som Ellen förknippat med ömhet ett övergrepp, ett av många i boken. Mellan Ester och Ellen finns något som är nästan mer sexuellt än sensuellt. Ester vet inte riktigt hur hon ska ta i sin dotter, så hennes beröringar blir nästan som övergrepp. Ett annat tillfälle är när Ester lägger sin hand på dotterns mage, morgonrocken är öppen och de ligger i sängen. Det kunde vara ett fint ögonblick mellan en mamma och hennes flicka, men det blir nästan otäckt. De är mer som två syskon som tar på varandra på ett sätt som inte är bra.

Om vi ska återvända till detta att komma ut med en roman i två länder samtidigt. Norge har ju haft en ny våg av ung prosa, med författare som blivit både lästa och omskrivna och som uppträtt ganska flitigt i medierna: Tore Renberg, Linn Ullmann, Erlend Loe bara för att nämna några. I Sverige verkar temperaturen vara lägre. Medierna/läsarna verkar bry sig mindre om de nya författarna här, och själva verkar de mindre villiga att äntra den offentliga scenen. Har du märkt av den skillnaden?

Ja. Nu bor jag ju i Norge så jag ser det på nära håll. Särskilt på mitt förlag Tiden, där flera unga författare kommit ut som gjort superdebuter och blivit köpta och diskuterade. Jag märker att det finns en viss förväntan hos medierna på nya «Tiden-författare». Förlaget är oerhört aktivt i att ta kontakt med medierna för att få intervjuer. Redan nu har jag en hel vecka inbokad med intervjuer i norska medier, och det innan boken kommit ut. Här i Sverige verkar förlagen mer vänta på att medierna ska höra av sig.

Men jag tror också att det är viktigt att några går före. Erlend Loe gav för några år sedan ut en roman som heter Naiv. Super som blev en sådan bok som folk pratade om och gav bort till varandra, men som inte nödvändigtvis behövde vara «fin». Många har ju uppfattningen att litteratur inte får vara underhållande på samma sätt som popmusik eller film. Erlend Loe var väldigt viktig för att få unga människor att intressera sig för litteratur. Alla hans böcker är väldigt tillgängliga, både vad gäller språk och handling och handlar om människor i vår generation. Uppläsningar och estradsamtal om litteratur är väldigt välbesökta, TV sänder exempelvis bokklubbsarrangemanget Bokbadet (som också gått i svensk TV) där både etablerade och nya författare får prata om sina böcker, ungefär som vi gör nu. Litteraturen syns överhuvudtaget mer i Norge.

Tycker du att det finns en finhetsstämpel i Sverige vad gäller ny litteratur?

Jag vet inte, men om jag går till min egen familj och mina vänner här så visst läser de, men knappast unga debutanter. Det gör man i mycket högre utsträckning i Norge. Man kanske diskuterar litteraturen här på kultursidor, Kulturnytt, på förlagen, men når den ut?

Du arbetar alltså som journalist. Ett inte helt ovanligt problem för journalist-författare är att de gärna förklarar för mycket, blir övertydliga, inte låter det undermedvetna göra jobbet tillräckligt mycket när de skriver skönlitterärt. Det problemet har verkligen inte du. Men hur bär du dig åt för att hålla isär ditt skönlitterära språk och ditt journalistiska?

Jag ser det snarare så att jag har tagit med mig mitt skönlitterära språk in i journalistiken. Jag gillar att försöka skriva rent och inte lasta texten med att försöka förklara/tolka alltför mycket vad olika personer säger, utan att låta dem tala för sig själv.

Tror du att det skulle vara bra om fler författare tog plats i tidningar, att de skulle skriva dem själva i större utsträckning?

Ja, det tror jag. Jag intresserar mig mycket för reportaget, och jag märker också att jag kan använda ett litterärt språk i mina reportage. Jag arbetar på feature-redaktionen på Dagbladet, och det finns en större frihet tycker jag i att utforma reportage nästan rent skönlitterärt i Norge än här. Det är fint att ha en egen röst där, så tycker jag inte att det är här. Ett exempel som har försvunnit är gamla Expressen fredag där skribenter som Linda Skugge kunde få stort utrymme för att använda sina egna röster. Det är mycket vanligare i Norge. Ibland kan det slå över och nästan bli enbart form, men jag skulle gärna se att fler författare skrev reportage och porträtt.

Publisert 18. mars 2002 | Til toppen av siden