Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Intervju

Landhöjning två centimeter per natt
av Stephen Farran-Lee

Jerker Virdborgs debutbok Landhöjning två centimeter per natt innehåller sju noveller om fasa, irritation, tigande och omöjligheten i att tolka andra människors avsikter. Kort sagt: om hur det normala börjar skena.

Här finns bland annat Per, som är hemma hos sin flickvännens föräldrar och tittar på tv, när det plötsligt ringer på dörren. Det är flickvännens faster som tränger sig på. Hon vill ha sina smycken, men vill aldrig gå sin väg.

Här finns också Olof och hans rasistiske och vresige far, som är på väg till Belgien för att hälsa på släkten. I vanlig ordning förolämpar fadern alla i sin omgivning på flygplatsen och plötsligt känner Olof att det inte går längre. Han måste fly på något sätt.


Du är uppvuxen i ett bibliotekariehem, är det inte så?

Det stämmer. Mamma är bibliotekarie och pappa är civilingenjör, så visst: akademisk medelklass. Sannerligen typiskt.

När började du skriva?

Det där är svårt … Många brukar säga att «redan när jag var åtta år …», det är nästan en kliché, men jag tyckte mycket om att skriva fritt när det var uppsats i skolan, och jag vet att jag redan då fick ett slags kick av det som jag inte hade känt inför något annat tidigare. Tanken på börja skriva på allvar kom när jag studerade på Universitetet i Göteborg, jag fick nämligen tid över i luckorna i studierna till att skriva. Men till slut blev de där luckorna för få. Det fanns inte tid att utveckla skrivandet. Och då föddes idén att ge det ordentligt med tid på skrivarskolor. Så blev det.

Att skriva kan ju vara många olika saker: man kan bli journalist, man kan bli kritiker, man kan skriva dokumentärt eller facklitteratur, men du bestämde dig för skönlitteratur. Varför?

Det är en fråga som borrar sig djupt. Det gick ju hyfsat bra på universitetet, jag fick mycket uppmuntran av mina lärare. Men jag bestämde mig tidigt för att jag inte skulle gå vidare på någon akademisk bana. Och varför det blev fiktion är inte helt lätt att svara på rakt. Det finns naturligtvis en stor frihet, men … jag kan inte riktigt förklara det utan att det blir ytligt, men att skapa historierna själv är något som ger en annan sorts tillfredsställelse, och den blir väldigt viktig när man väl har upplevt den. Den kan bli nödvändig i en ganska allvarlig bemärkelse. Det går inte att jämföra med någon annan typ av erfarenhet, det är något slags lust som saknar motsvarighet. Det är något hemlighetsfullt i det, helt klart, det är något slags mystik i varför detta ger en sådan kick. Jag tror också att det är därför skrivarkurserna är en sådan lisa, för att där kan man träffa människor som vet att så här kan det vara när man skriver. Det är annars sällan man träffar på människor som förstår det i vardagslivet. Annars låter det mest: «jaha, så kul» eller «kan man leva på det?» och «vad handlar det om?» och så. Psykologiskt är skrivarkurserna väldigt viktiga på det sättet.

Men återigen, att det blev just skrivande – du har ju bland annat pluggat film och konstvetenskap. Att bli regissör var inget som lockade?

Jodå, i sena tonåren hade jag nog tankar åt det hållet. Men det är hela den där tekniken … Det kanske är orättvist, men jag förknippar film mycket med det: det är ljus, ljud, det är en hel apparat med många människor inblandade. Det passar inte riktigt mig. Det insåg jag efter hand. Att skriva för film skulle vara intressant. Men att regissera och vara spindeln i nätet på en inspelningsplats, det skulle för min del vara alldeles för påfrestande både tekniskt och psykiskt. Men det är klart att man avundas mediet i sig, och jag har väl försökt dra de här novellerna så långt det bara går åt filmhållet i fråga om närvaro och åskådlighet.

Din teknik går ju verkligen ut på att beskriva: vardagliga miljöer, vanliga människor som är utsatta för något slags smygande katastrofer, ibland humoristiskt, ibland rent fasansfullt. Och när du beskriver människors reaktioner inför vad som händer är det bara de snabba, ytliga reflektionerna du registrerar. Ett filmiskt förhållningssätt, där du överlämnar åt läsaren att leva sig in i det som rör sig på djupet.

Om man skulle översätta de här novellerna till filmmanus så skulle det gå alldeles utmärkt, det är egentligen bara att köra rakt av, tänker jag mig. Det är väldigt renodlat, utan berättarkommentarer som bryter den illusionen. För mig har det varit viktigt att hålla rummet och personerna slutna så att det inte sipprar in något ljus utifrån.

Nu har jag förläst mig på Patricia Highsmith sista tiden, så jag kanske associerar alltför gärna till henne. Men det finns något som är likt Highsmith och Hitchcock i hur människorna i dina noveller reagerar: svalt, avtrubbat, nästan autistiskt. Ända tills det brister fullständigt.

Det är klart att en coolhet inför något som redan börjat bli skruvat väcker en sorts fascination. Jag ville också låta läsaren begripa mer än jagen i berättelserna. Berättartekniskt tror jag att det är bra att få läsaren att känna sig smart.

Det finns också en falsk logik i berättelserna. Läsarna är tvungna att ganska länge gå med på ett händelseförlopp som är rätt absurt?

Jo, det finns en kanande osäkerhet.

Titeln på novellsamlingen är ju verkligen något slags överskrift på vad som händer i novellerna.

Jovisst, en diskret förändring som är fullkomligt förödande …

Vad för sorts film gillar du bäst?

Jag är väldigt förtjust i sydeuropeisk film, den poetiska realismen från Frankrikes trettiotal, Carné exempelvis, men särskilt den italienska neorealismen, detta att beskriva vardagen som något både igenkännbart och dramatiskt. Och så Antonioni för hans mod att våga dra ut på skeendena, låta kameran stå kvar och få föremål och miljöer att leva något slags eget liv. Plöstligt kunde stenar och bilar bli närmast mystiska på ett sätt som fascinerade mig. Att ta tid på sig att berätta, det tror jag att jag har fått därifrån.

Sedan är det ju klart att man måste veta vad man gör. En stark närvaro ger en suggestion i sig, och då gäller det att ha täckning för det, att man vet vad man vill berätta.

Litterära influenser då? Vad har du tyckt om att läsa och låtit dig inspireras av?

Då tänker jag mycket på åren då jag läste litteraturvetenskap. Jag följde dels ett spår från isländska sagor fram till Hemingway. Jag minns när jag läste «The Short Happy Life of Francis Macomber». Den slog verkligen knock på mig – jag satte mig och läste om den omedelbart efter att jag läst ut den. Det är inte ofta … Per Olof Sundman är lite av en idol. Det finns en oerhörd suggestionskraft i hans berättelser. Men så finns ju Kafka-spåret också – han gjorde stort intryck med sin blandning av humor och fasa och absurdism. Det kanske inte märks så mycket i den här samlingen, men tidigare skrev jag korta noveller i en minimalistisk absurd stil.

Varför övergav de den stilen?

Jag ville gå upp i format och skriva något som jag inte kunde. Men sedan kände jag nog också att det var något lite fegt i det, att man vänder ryggen mot det som är viktigt. Jag kunde skapa en fascinerande, men lite knasig värld som där det inte fanns några sprickor in mot vår egen vardag. Nu tycker jag att det är i mötet mellan det absurda och det vardagliga som det kan bli riktigt farligt och intressant. Men jag har nog inte lämnat det abusrdistiska för gott, det finns ju en enorm frihet i det, så jag kommer nog tillbaka dit.

Du har gått på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och nu går du på universitetskursen Litterär gestaltning i Göteborg. Och du talar gärna om hur viktiga de samtal är som förs på dessa kurser som ett svar på den kritik som ibland riktas mot skrivarkurser: att det finns risk för likriktning, att man ändå inte kan lära sig skriva och så vidare.

De samtalen är väldigt viktiga, och därför kan jag känna att kritiken som kommer främst från äldre – både kritiker och författare – är ganska frän och obehaglig. Just med tanke på att det faktiskt uppstår en viktig gemenskap på de här kurserna, nästan redan från första halvtimmen man är där, att träffa andra som kan känna igen den där tillfredsställelsen att skriva, eller skapa, som jag talade om. Jag tycker att det är beklagligt att den där skepsisen lever kvar och att den är så automatisk.

Det är klart att man kan diskutera skrivarkurser, Litterär gestaltning exempelvis, precis som man diskuterar konsthögskolan: vem leder kursen, vilka är riktlinjerna, vad har man för mål, det måste ju kunna vara föremål för debatt, men det är en annan sak än att ifrågasätta hela kursens existens. De äldre kritikerna av skrivarkursernas har fastnat på ruta A, och jag tycker de är efter sin tid. Kritiken är daterad.

Jag har fått en känsla av att det offentliga samtalet om litteratur både från författare, förlag och kritiker mer kommit att handla om storsäljare, förlagsbråk, Harry Potter än vad det kommit att handla om innehållet i litteraturen – vad skrivs, vad fattas?

Jag håller nog med om det. Den kritiska, estetiska diskussionen skymtar man ju bara i dagstidninganas recensioner. Det ska till en riktig fajt för att den ska upp till ytan, och då måste det ju komma en bok som kritikerna känner att de måste ta strid om. Det händer ju ibland – diskussionen om Peter Höeg, om Carina Rydbergs Den högsta kasten, Jäderlunddebatten – då blir det intressant ett tag, och sedan är det lika dött igen.

Jag tror det finns en rädsla hos unga författare för att ta sig ton i debatten. Det är säkert hjärnspöken, men många tycker nog att det verkar krävas en sådan enorm beläsenhet innan man får yttra sig. Alla referenser till språkfilosofer och andra som man inte har hört talas om, då är man ju genast nere med brallorna. En akademisk utbildning verkar nästan vara en förutsättning för att delta i det samtalet. Risken är annars att man yttrar sig och de får syn på en och ens obildning och då får man aldrig på sig brallorna igen. Då får man stå där och frysa … Utan man skriver väl på i sitt hörn och så får man se hur det går. Där ute blåser det för hårt från somliga. För att kunna attackera dessa briljanta rationella hjärnor så krävs det mycket arbete. Och det är inte värt den mödan – då skriver man hellre.

Publisert 19. mars 2002 | Til toppen av siden