Pokalbärare

Pokalbärare är bara den, som tar konsekvenserna av ett beslut som
fattas i en avlägsen kommitté, där bordläggningar susar,
handläggningar smeker flockar av ärenden; de flyger till allt
värmare länder. Eller dröjer sig kvar i de ljumma, ljuvliga
väderrubbningarna, hemma. Återvänder till nyare vårar, hemma (?)

*

Pokalbäraren fattar om kupan. Lättmetallen är så lätt, man blir stolt

*

Medan det drunknas därute sätter pokalbäraren pokalen på
klubbrumshyllan mellan Iittala och någon annan finsk design [eller
polsk (om de var snåla)], av typen tulpanvas. Hon stegar ut i
himmelsvid pokallöshet, plötslig är Arktis där. Mellan drivis och
moln, glipan i det vita, tänker hon sig döden lätt som
ett mötesprotokoll (alla paragrafer är viktiga, betydelserna flyger)

Ovan jord: Sanden

I ett slutet rum av världen ska du tränga in. Men först ska du
vara en fångstman och samla drivved som rullats grå mot
strandkanten. Och sedan ska du tillsammans med de andra
fångstmännen bygga hyddor av drivveden och drivveden ska
fälla sand när den torkar. Du ska täta alla sprickor med
mossa, lavar och gräs och om nätterna ska du sova med
sandkorn på tungan, i tarmsystemet, i hårbotten. Du ska
vakna med fuktig sand i ögonvrån. Du ska vara en man
bland män, för män. Och precis som de andra ska du önska
att du bara hade kvinnor, resor och död inom dig istället för
denna absurda hemlängtan.

glöm glöm glöm

Glöm slussar som öppnas och framforsande
vattenmassor, glöm tidigt och sent. Glöm bort att
begripa. Bara slita, pressa oändligt hårt, oändligt, evigt
stilla. Ett då som aldrig varit, ett nu som aldrig kan bli
annat än pressen; att falla samman över lövskogar och
vittrade bergarter: Till botten slets ni ner, nu är er vila
slut. Värfor fanns ni? Nu är ni något annat! Tillkomme
Tillkomme!

En ö trycker sig upp ur sanka underregioner. Sedan är
där tidvis mörker, då sover geologerna och drömmer
om samma vidder som de har utanför sitt låga
betonghotell. Då drömmer de sanndrömmar om hur
Svalbard, ännu namnlös och osynlig, obevekligt
pressas mot norr. Från det sanka, ruttna till det kalla,
klara.

Hur ska man kunna höra …

Hur ska man kunna höra om norrskenet låter något när öronen
förfryser så fort de avtäckes – Lyssna på färgspelet, genklangen av
glädje och gråt som om förälskelse ingenting hade med människan
att göra.

Publisert 15. april 2002 | Til toppen av siden