Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Prosa

Utdrag fra Svart krabba
av Jerker Virdborg

«Bara mos längre ner», sa Nylund och drog sakta upp piken ur det lilla mörka hålet i isen. «Men tolv-tretton centimeter minst.»
     Edh stod kvar inne vid strandkanten, vinden kom skarp och kall snett bakifrån. Han hängde på sig automatkarbinen med pipan neråt, kolven vid höger axel, kontrollerade säkringen två gånger, tog av tygbiten och gummisnodden från pipan.
     «Kommer du Edh?»
     Han kunde inte avgöra vem rösten tillhörde. Bredvid de orörliga svarta konturerna från de andras axlar och huvuden spretade stavar, vapen och pikspetsar. Han rättade till anorakens huva och reglerade vapenremmen.
     «Klockan är 16.06», sa Börjesson och tog fram sjökortet. «Vi måste åka nu.»
     Edh tog ett par korta skär, sen ett hastigt steg med högerskridskon för att hålla balansen. Isen under dem var svart, den såg tunn och nästan skör ut. Han lät andningen bli djupare och hjärtats hastighet sjunka. Mycket lågt sa han:
     «Ja. Jag är klar.»
     I de andras ansikten syntes bara mörk maskeringsfärg i breda streck. Isen gav ifrån sig gälla gnidanden och knakanden. Bakom dem susade vinden mot klippväggarna. Månskivan skymtade mellan molnen, himlen i väster var något klarare än den inne över land.

2

De åkte först nästan rakt västerut.
     «Första biten ner till Hals hittar jag utantill», sa Nylund, och tog täten.
     Edh låg sist, gjorde kraftiga frånskjut med benen, fick mer fart, kände sig inte längre lika stel.
     «Vi måste ännu längre västerut.»
     «Vi åker nästan rakt sydväst nu.»
     «Nej, vi kan inte hålla sydväst än, först västsydväst. Vi måste snabbt längre ut från de här öarna.»
     Lågmälda röster, Edh sa inget.

Granvik hade närmat sig honom.
     «Hur går det? Är det okej?»
     «Jag har aldrig känt mig så här någon gång», sa Edh. «Har du?»

De åkte in mellan flera platta mörka holmar och kontrollerade isens tjocklek innan de fortsatte. Farten blev avsevärt högre, isen gnistrade och blänkte i mörkt gråblått eller svart.
     Edh försökte hitta rytmen i lår- och vadmusklerna, fick sakta igång en pendlande rörelse med armarna, kände att han inte längre frös om ryggen, märkte att han åkte om de övriga.

3

Isen framför dem låg skuggad och blänkande om vartannat. Edh tyckte för ett ögonblick att den precis liknade en öppen svart vattenyta.
     Han sneglade på de andra medan han lät dem passera. Granvik använde inte mer energi än nödvändigt, men verkade då och då ta ett slags extraskär, Nylund höll uppe hastigheten, böjde inte tillräckligt på benen, Börjesson befann sig alltför långt fram i mörkret.
     När det blev Edhs tur att åka först igen uppfattade han en bekant ilning inne i huvudet, ett pulserande. Växlingarna mellan vänster och höger ben kändes allt lättare, frånspark och glid, takt och smidigt, frånspark, och flytande, så ny frånspark. Han trängde undan tanken på isen och drev upp hastigheten ytterligare, fick känslan av motståndslöshet mellan skridskorna och isen. Han ignorerade vinddraget mot ansiktet, tänkte bara på att hålla farten, benspark efter benspark, successivt drog han ner på antalet växlingar, utan att tappa hastighet, han såg till att han behöll riktningen, svävning, tänkte han, att inte vidröra, inte någonting, inte en rörelse mer, bara vad som behövs, fortsätta så.     
     Han märkte att han inte alls frös längre, att han under någon sekund log ett svagt leende.
     De andra var alldeles i närheten av honom.

4

«Vi måste vara inne på deras område nu. Ska vi inte ta det lite lugnt?»
     «Du behöver inte viska», svarade Börjesson.
     Edh tyckte att isen framför dem såg ut att vara ännu tunnare än den de åkt över. In mot fastlandet kunde han inte urskilja någonting annat än olika nyanser av svart is eller svart land.
     «Men är isen verkligen säker här framme?»
     «Det är klart, vi kan inte åka för långt västerut förstås», sa Nylund. «Där litar jag inte heller på isen.»
     «Men den här vi står på då», sa Granvik och pikade, «fruset äppelmos tycker jag det ser ut som.»
     Börjesson tittade åt olika håll.
     «Vi kan inte pika för ofta heller, då tappar vi fart.»
     «Jag och Börjesson provåkte lite en natt förra veckan», sa Nylund, «och då såg det också ut precis så här, sotaris kallas det. Eller svartis. Och då åkte vi över, isen höll överallt.»
     «Okej, vi åker lite mer österut då», sa Börjesson och pekade. «Men kom ihåg: lagom avstånd hela tiden, både i sid- och djupled. Ingen kolonn och ingen linje.»
     Han la en hand på Edhs axel.
     «Bra att du är uppmärksam.»

De vilade och drack på läsidan av två kobbar. Månen doldes alltjämt bakom molnbankar, öarna söderut var omöjliga att se.
     Edh upptäckte att han stod och tänkte, som bilder ur en bilderbok. Skäggiga män från förbundet, starka applåder från händer med handskar, någon musik i bakgrunden, flaggor som smattrade ovanför läktaren, höll i en tennpokal, ett kuvert med sedlar, en blomsterkvast.

5

De passerade en släckt fyr som hela vägen upp var täckt med metertjocka sjok av kantig vit is. Mitt på satt ett enormt stycke som pekade rakt ut och tycktes vara på väg att falla.
     När månen kom fram tittade Edh i sjökortet och på kompassen. Han blev efter, försökte flera gånger avgöra vilken ö som låg närmast.

«Fortfarande inte ett enda tecken.»
     De satt på huk med ryggen mot vinden, mitt ute på öppen is.
     «Så tyst överallt», sa Granvik. «Var är de? Jag har inte sett någonting, var är de?»
     Ingen sa något på ett slag.
     «Mörkret», sa Nylund. «Säkert mörkret. Och tänk den här skärgården, den är stor.»
     «Det är idiotiskt att tänka så där, de kan ligga var som helst», sa Börjesson. «Vi måste vara beredda, det kan finnas poster var som helst. Och så isen. Vi var riktigt nära en vindbrunn förut, jag vet inte om ni märkte det, vi åkte bara tio meter bredvid kanske, vi måste vara ännu försiktigare, utan att tappa fart. Hällsön ligger där borta någonstans, jag tror isen kan vara svag just där.»
     Edh uppskattade att sikten ut mot havet var högst ett femtiotal meter, kanske trettio.
     «Jag hinner knappt se mig omkring», sa Granvik, «jag tittar bara ner i isen, om det är sprickor, om den ligger där över huvud taget, den är ju helt genomskinlig! Hur ska man kunna våga åka på något som man inte ens ser?»

De hade åkt tysta i flera minuter, hastigheten var långt över tio knop. Edh avvaktade några hundra meter och la sig sen jämsides med Börjesson.
     «Vi är någonstans här va?» sa han och höll upp anorakfickan med sjökortet. «Vid Balders ö?»
     Området framför dem tycktes helt svart, de saktade in.
     «I så fall åker vi väl lite för mycket åt sidan?»
     Börjesson tittade på de svagt röda linjerna i sjökortet.
     «Du måste ju själv hålla koll på var vi är.» Hans ögon var dolda i hålorna, tills det kom ett snabbt blänk från tårvätskan över iris.
     «Dessutom har du fel. Inte Balders ö. Vi är inte alls i närheten.»
     Han såg sig om flera gånger.
     «Vi är längre ut, Ramsholmen någonting. Den här jävla isen här alltså…»
     Edh stirrade ner i kortet, sen ut över isen. Han kunde inte upptäcka någon skiftning i mörkret, vare sig framför eller bakom dem. Läste fel? Antagligen, koncentrera mig, inget annat än uppsikt, åt alla håll, bäst teknik av alla, bli lugnare inuti bara, mycket lugnare.

6

De kom ut på en väldig isyta, Edh fixerade en punkt med blicken och nynnade ohörbart på ett kort stycke av en melodi. Pjäxornas fäste i skridskorna kändes hårt och stabilt, han ökade, lät rytmen bli helt jämn, figuren av toner återkom vid vart fjärde skär. Han frustade, kände svett längs ryggen, försökte att andas genom näsan så länge det var möjligt. Då och då kastade han en blick över axeln för att se till att de andra inte kom efter.

«Ner!»
     De hade av misstag åkt nästan rakt in i en ö, därefter genast lagt sig orörliga på isen. Edh grimaserade, försökte huka sig för vindbyarna. Små torra snöflingor smälte mot huden, han kunde inte se om de kom från ön eller från himlen.

Efter att de hade undersökt den närmaste stranden sa Börjesson att de stod i närheten av utloppet från en stor farled.
     «Här», viskade han och visade sjökortet för Edh, «här är vi. Hornö, Dragarnas grund.»
     En liten ask med sockerplattor gick runt, Edh upptäckte att han saknade känsel i örsnibbarna, att hans överläpp hade djupa sprickor.
     «Riktningen går ju an», Börjesson skakade på huvudet, «men djupavstånden, det går bara inte att avgöra vettigt när det är så här mörkt. Vi är redan förbi den tredje farleden. Vi åker rätt fort faktiskt. Men vi kan inte ta så här mycket pauser i fortsättningen.»
     «Här omkring är det strömt också», sa Nylund, «åk aldrig för nära öarna, särskilt inte om berget stupar brant ner i havet.»
     Månen trädde fram och färgade landskapet i en ny skala, blåare skuggor, svarta linjer och gråtonade fält av is eller snötäckta ögrupper långt borta. Så försvann skenet lika fort, mörker.

«Nu åker vi.»
     «Vänta.»
     Edh vek fram sitt sjökort, granskade det noga.
     «Börjesson», viskade han, «du är säker på det du sa? Hornö?»
     «Ja.»
     Edh syftade med kompassen, tog sen ut riktningen ännu en gång.
     «Men i så fall åker vi väl åt fel håll? Vi borde hålla mer åt sydväst. Eller åtminstone syd. Nu åker vi väl inte alls utomskärs, utan nästan rakt åt öster?»
     «Va?»
     «Jo, men vi borde ju hamna rakt in i någon av deras befästningar med den här kursen?»
     «Jag vet att det är svårt att se på djupet mellan öarna», svarade Börjesson. «Men jag har tittat igenom den här vägen minst femton gånger nu, jag vet exakt hur vi ska åka.» Orden kom som små sus mellan tänderna. «Vi åker nästan precis rätt nu.»
     Edh svalde.
     «Men…»
     «Vi har inte tid med sånt här. Vi har långt över hundra sjömil kvar.»
     «Ge dig nu Edh», viskade Nylund. «Vi har bråttom.»
     Börjesson gjorde en ansats att ta ett skär, de andra tittade i kikarna. Edh fick en plötslig förnimmelse av yrsel, något flimrande bakom ögonen, han gned sig i dem. Mindre, tänkte han fort, något jag borde göra, prata mindre, vad har jag för begrepp, tappat bort på kartan, tappat bort orienteringen. Borde dricka mer, äta mer socker.
     «Jag kanske håller det fel på något sätt.»
     De andra gav sig iväg, höll på att försvinna in i mörkret längre bort.
     Han granskade fort holmen och de mörka konturerna i närheten, tittade på sin kompass igen. Nålen låg nästan vinkelrätt mot åkriktningen. De tre silhuetterna framför honom färdades rakt mot öster.

Publisert 27. mai 2002 | Til toppen av siden