Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Novelle

Dingky-Tojs
av Andreas Åberg

Jag beslöt mig för att stanna i sängen hela dagen. När jag bullade upp kudden såg jag att det var ritat på den. En massa sneda streck och cirklar med blyertspenna. Jag var barnvakt förra veckan, och tänkte att de måste ha kommit till då. För jag hade ju inte ritat det själv. Såvida jag inte skulle ha gjort det i sömnen. Jag la mig på rygg och kollade upp i taket. En fluga surrade omkring däruppe. Det var första flugan under året. Det började bli vår. Solen trängde sig in genom springorna i persiennen bäst den kunde. Mellan väggen och sängen hittade jag en blyertspenna. Jag drog ett streck på lakanet bara för att testa. Jag drog ett till. Blyertsen förde fint. Det var ganska så kul. Ritade en bil. Jag sträckte mig efter tuschpennorna. Det var härligt att rita på tyg med tusch. Jag fyllde i bilen helt och hållet, kompletterade med en väg som den åkte på. Med trafikljus, övergångsställen och korsningar. Jag la ner kudden och täcket på golvet. Satt på knä i sängen och drog upp motorvägar och ett myller av bilar. Bilarna fick avgaser. Jag gick upp ur sängen och kollade. Satte mig ner igen och öste på med träd, refuger och vägskyltar. Sängen var nästan fullritad. Jag la ifrån mig pennorna och tittade omkring i rummet. Under natten hade jag drömt att sakerna flyttat på sig. Böckerna hade bytt plats i bokhyllan. Teven hade flyttat sig till stereobänken. Vart stereon flytt visste jag inte. Det var en kuslig dröm. Jag förbannade den.
     Min mage kurrade. Jag hade inte hunnit äta frukost än. Innan jag hunnit iväg till köket för att se om det fanns någon mat ringde det på porttelefonen. Jag rullade lite lätt med höfterna och gick fram till fönstret. Drog upp persiennen. Öppnade fönstret och tittade ner. Elin stod därnere. Elin, min syster. Jag frågade om hon hade med sig nåt. Nåt att äta menar jag! Jag sa att hon inte fick komma upp om hon inte hade nåt med sig. Jag slängde ner en tjuga och sa till henne att gå till konditoriet. Medan jag väntade på min mat gick jag ner i trapphuset och ställde upp ytterdörren med en sopborste. Sen kutade jag upp igen och satte mig i sängen. Hon knackade på dörren och gick in, slängde en papperspåse på sängen.
     «Hej syrran» sa jag medan jag kollade innehållet i påsen.
     «Hej. Vad har du gjort idag då?»
     «Jag har …»
     Det var två vanliga vetebullar, en bulle med bagarsnor och en annan som jag inte vet vad det var i. Elin brukar hjälpa till med tvätten. Stryker ibland. Hon tog alltid med sig strykjärnet till lägenheten för jag hade inget eget.
     «… haft ränneskita.»
     Hon tittade på lakanet och började blinka epileptiskt med ögonen. Plötsligt började hon grina.
     «Vad fan är det?» frågade jag mellan tuggorna. Jag hade börjat med en av vetebullarna. Hon satte sig ner på sängen. Jag tog upp bullen med bagarsnor och petade av bagarsnoret med tummen och sög av den. Jag kunde inte titta på henne. Hon var så ful när hon var lessen. Det hade jag ju sagt till henne flera gånger. Jag kände mig fortfarande kass i kistan. Jag reste mig och gick till köket efter samarin. Kanske, tänkte jag, skulle hon sluta under tiden jag var där. När jag var tillbaks i rummet med mitt brusande glas satt hon på golvet och kollade igenom en bunt räkningar. Jag svepte den vidriga vätskan och satte mig på huk bredvid henne.
     «Du vet du, jag har kvar mina Dingky-Tojs-bilar hos mamma och pappa i en cigarrlåda.»
     Hon la ifrån sig räkningarna. Hon ställde sig upp och kollade ut genom fönstret.
     «Jag tänkte att du skulle hämta bilarna» sa jag.
     «Inte idag, Olof» sa hon, «inte idag.»
     Hon blev röd i ansiktet. Jag trodde hon skulle börja lipa igen. Jag ställde mig upp.
     «Jo. Gå och hämta dem nu. Jag vill ha dem. Lillasyster. Gör det.»
     Hon svarade inte. Jag gick ut i hallen och hämtade hennes skor.
     «Här.» Jag sträckte fram dem till henne. Hon tog emot dem och suckade. Jag hörde hur hon tog på sig dem i hallen.
     «HEJDÅ!» skrek jag. Hon svarade inte.
     Jag tittade på bunten med räkningar. Tog upp dem och kastade ut genom fönstret. Jag var tvungen att lägga en klubba igen. Har alltid gillat att göra det med öppen dörr. När jag spolat gick jag och drog ner persiennen.

Någon kastade småsten på rutan. Jag drog upp persiennen igen och kollade ut. Det var Elin igen. Jag kastade ner nycklarna.
     «Det gick jävligt snabbt det där» sa jag när hon kom upp.
     Hon la sig på sängen utan att ta av sig skorna. Hon luktade sprit. Jag tog upp kudden från golvet, lade henne i framstupa sidoläge, med kudden bakom ryggen. Jag la täcket över henne.
     Jag tog en stol och satte mig framför henne. Hon sov. Låg och släppte väder, helt obekymrat. Jag ville vara snäll. Jag gick till köket och tog fram en burk champinjonsoppa som jag värmde i kastrull. När det började bubbla hällde jag upp soppan i en djup tallrik. Det luktade rätt så gott om soppan.
     «Nu ska du få nåt riktigt gott och närande!» sa jag extra högt så hon skulle vakna. Hon rörde inte en min.
     Jag satt mig på stolen med tallriken i knät. Fyllde skeden till brädden och sträckte mot hennes mun. Den öppnades inte. Jag tryckte skeden mot läpparna. Hon bet ihop. Hon blev kletig om läpparna. En champinjon hade trillat ner på lakanet. Den låg på ett träd. Jag gned mitt underliv mot stolskanten. Det kliade så. Men att gnessa på det här viset var skönt. Lemmen började styvna.
     Extraknäcket som barnvakt var roligt och gav lite extra pengar. Tyvärr blev det inte fler arbetstillfällen än några gånger per månad. Och någon annan inkomstkälla hade jag inte. Jag hade varit lite dålig med att sätta upp lappar i affärerna på sistone.
     Jag var hungrig igen. Jag hade tråkigt. Det fanns ingenting jag kunde göra. Inte ens städa. Inte rensa ut lägenheten på onödigt skit. Allt det gjorde jag ju förra veckan. Skulle hon vakna snart? Jag petade i mig några skedar av soppan, men den luktade godare än den smakade. Jag ställde ifrån mig den.
     Medan jag funderade på vad jag skulle göra med åbäket i sängen ringde det på porttelefonen igen. Jag sprang fram till fönstret och tittade ut. Min högstadiekamrat Anton stod därnere. Anton hade jag inte sett på så länge. Det pirrade en aning i magen. Jag undrade om han ville något särskilt.
     Han stod där i min hall, bredbent iklädd udda byxa-kavaj och skjorta-slips. Han hade någon med sig. Jag hade aldrig sett honom i sådana kläder. Jag gjorde en gest med ena handen in mot köket.
     «Olof, det här är Sannela, Sannela, Olof.» Hon hade horkläder, tyckte jag. Strumpbyxor. Han sa att det var hans flickvän. Riktiga porrstövlar på fötterna.
     Väl i köket kände jag att det började bli dags för kaffe. Jag frågade Anton och han ville också ha. Vi gick och satte oss vid köksbordet. Sannela och han satte sig bredvid varann. Jag sopade ner brödsmulorna på golvet.
     «Du får röka härinne» sa jag till honom och tog ett glas från fönsterbrädan och ställde framför honom.
     «Nej, jag har slutat» sa han. Han kollade mot fönstret till. På blommorna, eller kanske ut. Det var dags att vattna blommorna. Men det kunde jag göra sen.
     «Det är bra det» sa jag.
     Han tittade mot mig. «Vadå?»
     «Ja, att du slutat röka.»
     «Men det var länge sedan.»
     «Men … du dricker fortfarande kaffe, väl?»
     Han nickade. Hans ögon såg ut som halva oliver. Det hade de alltid gjort.
     Han frågade om jag hade jobb. Jag sa nej. Det var ju nästan sant. Barnvaktandet gav ju inte så mycket pengar. Han frågade om jag hade pengar så jag klarade mig.
     «Kanske, kanske inte» sa jag. «Jag svälter inte ihjäl.»
     «Nej men du kanske inte har det så fett heller. Du jobbar ju inte, va?»
     «Vad ska du göra då?» frågade jag.
     Han ryckte på axlarna. «Vadå göra. Vad menar du med det?»
     «Ja. Göra. Vad ska du göra åt det då?»
     Han tittade först på Sannela, sen på mig.
     «Jag kanske kan fixa nåt åt dig. Ett jobb. Så du inte sitter inne här hela dagarna.» Han ryckte på axlarna. «Du slipper ju sitta här inne i vicket fall. Jag kan ringa och kolla, om du vill. Så får du gå på ett möte med gubbarna sen. Så snart som möjligt.»
     Jag ryckte på axlarna och sa att telefonen stod ute i hallen. Han gick dit.
     Han hade samma hållning som i högstadiet. Jag och Sannela satt kvar vid mitt köksbord. Jag tyckte att hon påminde lite om Åsa. Åsa som gick i samma klass som Anton och mig.
     En fest i nian. Jag, Anton, Erik och Åsa i badrummet. Jag och Erik började dra av Åsa kläderna. Anton gick ut från badrummet. Han drack max två, tre bärs. Blev det mer spydde han. Åsas bröst, vi tog på dom, och jag vill minnas att jag sög lite på ett av dem. Erik drog upp henne, så hon satt på badkarskanten, han tog fram kuken. Jag knullade inte henne då. Åsa. Jag slängde ner hennes kläder på badrumsgolvet, duschade på dem med duschslangen.
     Anton kom tillbaka till köket med ett leende på läpparna. «Du ska på möte» sa han. «I eftermiddag.»
     «Frågade du om lönen?»
     Han skakade på huvudet. Men sa att det är bra med arbetslivserfarenhet.
     Jag log och sa att då kan du ju börja jobba på arbetsförmedlingen. Han flinade, Sannela skakade på huvudet åt mig.
     «Jag har nog inga kläder att ta på mig» förklarade jag. «Inga finkläder.»
     «Det fixar sig» sa han. Vi gick till garderoben och tittade efter. Han stannade vid sängen.
     «Är det Elin som ligger där?» sa han och pekade. Jag nickade och öppnade garderobsdörren.
     «Henne har jag inte sett på länge. Inte sen du bodde hemma.»
     «Hon brukar komma hit ibland. När det är jobbigt med morsan och farsan.
     Då får hon bo här några dagar. Hon kom hit i natt. Vi får vara lite tysta så vi inte väcker henne.»
     Han nickade och letade fram galgen där slipsarna hängde. Han kände på tyget i några av dem.
     «Du det här är arvegods, va?»
     Jag satte mig på sängkanten och kände på Elins panna. Den var varm. Hennes ljumma andedräkt mot min arm, i jämna pustar. Hon låg så stilla.
     «Du, några av dom här slipsarna var gräsliga …»
     Jag hyssjade och pekade på Elin. «Jag tror att hon är sjuk» viskade jag. «Hon verkar ha feber. Hon är så varm om pannan.»
     Jag kom på att jag hade lovat att bjuda på fika. Jag sa åt honom att gå ut till Sannela i köket, så skulle jag fixa lite fika sen. Skulle bara kolla till Elin lite. Han stängde igen garderobsdörren och gick.
     Jag ville ha några sekunder för mig själv till att klia mig på skräppan. Klådan var hemsk. Medan jag gjorde det tittade jag på Sannelas gräsliga stövlar. Nästan knähöga. Smala. Vilken hormundering.
     Jag satte mig mittemot dem.
     «Just det, kaffet.» Jag reste mig.
     «Nej men sätt dig, Olof. Vänta lite med det där. Vi har ett litet förslag, här.» Jag satte mig på stolen igen.
     Han sa att de ville bjuda på mat. Jag skulle iväg på det där mötet, sa dom. Under tiden skulle de iväg och handla mat, festmat. Vi skulle ses här sen och laga maten. För att fira att jag fått jobb.
     Jag kände mig inte upplagd. Hoppades att det skulle rinna ut i sanden på något sätt. Jag gick ut till rummet och hittade bullpåsen, det var ju några kvar i. Jag gick sakta tillbaks till köket, la upp bullarna på ett fat och ställde fram.
     «Mmm, så smarrigt!» sa Anton. Jag såg hur det savade till i hans mungipor.
     «Jag kan hjälpa dig med kaffet!» sa Sannela och reste sig. Hon hittade kaffefiltret nästan direkt och satte på bryggaren.
     «Men det var väl en bra idé» sa Anton. «Ja, alltså middagen. Det är väl en bra idé. Det är ju så sällan vi träffas och allt. Vi har ju nåt att fira också.»
     Jag nickade och frågade hur vi skulle göra med kläderna.
     Han tog av sig kavajen och gav till mig.
     «Här. Låna av mig. Jag kan ta nåt i din garderob, så länge.»
     Sannela gick och satte sig vid bordet igen. Hon hade sådana härliga bröst. Anton sa att det var dags för mig att göra mig i ordning till mötet. Vi bytte kläder med varann i rummet.
     Vi drack kaffet i köket. Jag hade ingen aptit på bullar längre. Jag inbillade mig att de gjorde mig kass i magen. Jag drack mitt kaffe i stora klunkar medan de kom med förslag på vad vi skulle kunna äta. De frågade mig vad jag tyckte om det och det.
     «Ostron, gillar du det, Olof?»
     «Färsk pasta med laxsås är väl godis?»
     «Toast till förrätt – en klassiker.»
     «Färsk jordgubbsglass från gelateria Montis?»

Anton tittade på sin klocka och sa att det var dags att gå. Vi gick ut i hallen. Jag sa att dom inte behövde ha bråttom, de kunde dricka upp kaffet så skulle vi ses här sen. Jag sprang nerför trappan och öppnade ytterdörren. Jag tog ett steg bakåt och lät den smälla igen framför mitt ansikte. Jag ville inte på mötet. Jag gick ner i källaren. Förbi tvättstugan, det luktade gott därikring, fräscht. Annars luktar det så jordigt i källare. Kallt, liksom. Jag letade upp mitt förrådsrum och gick in. Jag drog igen den ohyvlade dörren och satte mig på en kartong på golvet. Ljuset pressades in genom plankornas glipor. Man kunde se att hyllorna var relativt tomma, frånsett några kartonger även där. Jag flyttade kartongen jag satt på mot väggen, så jag kunde luta mig bakåt, slappna av. Det var så tyst därnere. Åsa. Jag hade inte sett henne sedan nionde klass. Åsa, Åsa. Jag hade tittat på medan Erik tog henne, hur han hade särat på Åsas ben, när jag tittade på.
     Jag drog ner byxorna, lemmen kliade fortfarande. Jag drog fram och tillbaks med tumnageln bakom ollonet. Hur Erik hade blottat Åsas slutna mussla, Sannelas bröst, jag fick inte kyssa henne på munnen. Jag drog snabbt i snoppen. Kände hur det var dags, snart. Jag saktade ner. Jag gick över till Eriks kuk, in och ut i Åsa. Eriks penis i Sannela. Jag ökade. Eriks snopp har varit i Elin, medan Anton tittar på. Sannela och Åsa hånglar medan jag tittar på. Jag saktade ner igen. Det sved i ollonet. Jag tog ett grepp om ett av hyllplanen med ena handen som stöd. Kartongen började svikta. Åsa och Sannela, de slingrar om varandra, Elin är där också, Anton ligger med Elin, var är Erik? Erik sitter och runkar. Anton, Sannela, Elin och Åsa sluter upp, ställer sig i en ring och tittar på Erik.
     Jag lät det gå i handen på mig. Jag lade örat mot förrådsdörren. Det enda som hördes var vatten som susade fram i rören, kanske någon som spolade i sin toalett. Jag krånglade på mig byxorna med den rena handen och sprang till cykelrummet, där det fanns ett handfat som jag sköljde av handen i. Jag gick tillbaks till förrådet och satte mig. Jag tände i taket. En gammal reklamaffisch från 50-talet satt på dörren. Jag hade glömt att den fanns. Den var sliten i hörnen, men annars välbehållen. Jag ville rama in den och ge till mamma. Hon gillar ju sånt. Morsan. Lutade mig mot väggen. Den kalla betongväggen, kände med händerna på den skorviga väggen. Gick över till att leta i fickorna på Antons kavaj. Ett tuggummipaket. Penna. Miniräknare. Jag stoppade ett tuggummi i munnen. Anton. När började han med kavaj? Varför hade han det. Vi hade inte träffats på länge. Han bara ringde på, och hade Sannela med sig. På reklamaffischen var det en ung kvinna som höll upp ett tvättmedelspaket.
     Jag hade ingen aning om hur lång tid som förflutit sen jag gick ner i källaren. Kunde ha varit tio minuter. Eller en halvtimme. Jag kände mig tvungen att stanna kvar här ett tag till. De kanske inte ens hunnit lämna lägenheten. Jag tog verktygslådan som stod på en av hyllorna och gick till cykelförrådet igen. I hörnet stod den, hojen.
     Jag låste upp hojen. Jag ställde den upp och ned och satte mig på golvet. Vevade ena trampan med handen. Kedjan gnisslade, jag tog fram smörjdon och smorde kedjan. Torkade bort överflödigt fett med en trasa. Sedan kollade jag att vevlagret var ordentligt åtskruvat med hjälp av polygriptången. Det hade tagit mig en halv dag att justera det rätt, det glappade som fan innan. Efter justeringen räckte det med att kolla så att ytterlåset var hårt åtdraget. Jag böjde bakväxeln 45 grader uppåt för att se om grus fastnat i någonstans mellan växelkuggarna. Det verkade bra. Jag tog fram tandborsten och putsade upp hela kuggkolven. Den hade kostat mig över tusen spänn. Campagnolo original, i titan, åtta kuggar. Kedjan hade gått på en femhundring. Tidigare hade jag lämnat in cykeln till verkstan för justering och grundlig rengöring, men gick över till att sköta allt sådant själv när jag ändå hade tid. Det blev så mycket billigare att göra det själv. Jag reste upp cykeln på hjul och låste den med blocklåset och bygeln i det i väggen fastsvetsade cykelstället. Jag hade blivit oljig om händerna. Jag smorde in händerna med reduran, ett effektivt oljeborttagande medel och sköljde av i handfatet. Jag ville ut och cykla. Vädret var rätt. Men det fanns inte tid till det nu. Jag ville ha en ny sadel.
     Jag sprang upp i trapphuset. Tryckte örat mot min ytterdörr. Det var helt tyst därinne. Jag låste upp så varsamt jag kunde och gick in. Elin låg fortfarande och sov. Annars var lägenheten tom. Hon andades som ett barn, min lillasyster. Jag blev uttråkad. Jag tog stolen som stod vid sängen med ut i hallen. Jag ställde den framför min bruna byrå. Den stora, bruna, snidade, fin. Hängde kavajen på stolsryggen och satte mig för att gå igenom lådorna. I den nedersta fanns det inget roligt. Vantar, fula mössor, halsdukar. En gammal telefonkatalog. Det stod Dan Wolgers stort på framsidan. Och telefonnummer dit. Jag fick lust att ringa. Bara för att ha något att göra. Jag hade ingen aning om vem Dan Wolgers var. Men hans nummer stod på framsidan av telefonkatalogen. Jag tog med den till telefonen och slog numret 08 600 43 73. Det här är Dan Wolgers ateljé, lämna namn och nummer så ringer jag upp. Jag la på luren utan att lämna något meddelande.
     Jag skrattade. Slängde ner katalogen i lådan igen. Jag öppnade andra lådan och gick fram till lådhörnet och gned grenen. I lådan låg det halvbrunna sterinljus, och en massa annat jox. Jag stängde den när jag var färdig med klådan och öppnade den tredje. Den tredje var favoritlådan. Där, bakom cykelbyxor, cykelflaskor och andra cykelgrejer stod en gammal skokartong som jag tog fram ibland. De här dagen var en sån dag. Jag var skakig på hand när jag ställde den i knät, öppnade. Där, invirad i gamla snusnäsdukar och tygtrasor, låg min farbrors hemgjorda pistol. Den var insmord i vapenfett. Den skarpa fettdoften fyllde hallen. Jag hade knyckt den av honom när jag var tretton och var uppe på hans vind. Jag hade öppnat skokartongen, som stod på en hylla. Där låg den, pistolen. I samma skick som nu. Sedan dess hade den följt med mig.
     Jag virade av alla tygerna och tog ett grepp om kolven. Den var kall och tung. Baktung. Den såg ganska lustig ut. Ett rostigt rör, tjock som en blyertspenna, kanske lite tjockare, lite svetsningar och fjädrar här och där, en kolv att hålla i och en avtryckare, utan bygel i kring sig. Man såg knappt att det var en pickadoll om man inte visste det. Pistolen var min hemlighet. Jag hade aldrig visat den för någon. Farbror hade heller aldrig nämnt att han saknat den.
     I kartongen låg även en liten skinnpung med ammunition. Jag hade skjutit med pickan några gånger. Jag kände att det var dags igen. Jag blev nervös av att hålla i den. Jag smekte den, luktade på den. Jag tryckte pistolmynningen mot ena knät. Jag ville åka ut nånstans, för att skjuta.
     «Vafan gör du?»
     Elin stod och tittade på mig. Håret hennes spretade åt alla håll.
     «Vad fan är det där? Vad har du fått den ifrån?» Hon pekade på pistolen. Jag stoppade ner den i lådan igen tillsammans med tygernas och lade på locket. Elin tog lådan från mig och la den under sängen. Hon bäddade sängen efter sig, under tystnad.
     «Har du sovit gott?» frågade jag.
     «Mhm.»
     Jag tänkte om hon kanske var hungrig. Jag gick och öppnade kylen. Tog fram vad jag vet att hon tycker om; smör, oliver, makrill och juice och ställde på köksbordet. Jag hörde hur parketten knarrade därinne i rummet, hon gick omkring barfota. Jag sa åt henne att hon kunde komma och äta om hon ville. Jag ställde mig och väntade. Efter ett tag kom hon in och satte sig ner vid bordet och tittade med sina fina fiskögon på vad jag ställt fram.
     Det ringde på dörren. Utanför stod Sannela och Anton med kassar i händerna.
     «Hur gick det?!» frågade båda två i kör innan de kommit innanför dörrtröskeln.
     «Jodå, det ordnade sig. Det blev jobb.»
     «Jamen» sa Anton, «Då firar vi väl!» och gick till köket med sina kassar, Sannela följde efter.
     «Jaså, du har vaknat också?» sa han till Elin.
     «Ja ni har ju träffats förut» sa jag till Anton och Elin när de skakade hand. De nickade igenkännande åt varann. Anton presenterade Sannela. Elin satt och åt direkt ur makrillburken.
     «Men lägg undan det där» sa Anton till henne och nickade mot makrillen medan han plockade upp gräddfil, chips, sallad på diskbänken. Sannela stod också och plockade upp. Något slags kött var det.
     «Nu vankas det ju festmat här, det ska ju firas nu.»
     Hon la ifrån sig gaffeln. «Vad är det som ska firas?»
     Anton slutade plocka upp och tittade på henne. Sedan på mig.
     «Vadå? Olof, fan har du inte berättat?»
     «Nej, jag har inte hunnit, hon vaknade ju nyss.»
     «Men» sa Anton, «berätta nu då.»
     «Jag har fått jobb» sa jag.
     Elin tittade på mig, sen på Anton. Med sin typiska, misstänksamma blick. Hon kan aldrig glädjas åt någon annan, den tjejen. Speciellt inte mig. Jag var tvungen att säga något mer, det här räckte ju inte. Till exempel vad det var för ett jobb och vilken lön jag skulle få, arbetstider.
     «Ja, det är Anton som har fixat det åt mig» blev det efter några sekunder.
     «Äsch,» sa han. «Jag ringde ju bara. Det var ju din charm som ordnade skivan, ellehur?»
     «Ska du ha tillbaks kläderna?» frågade jag.
     «Nej fan. Behåll dem på i kväll du – jag kan ta dom sen – förresten, du hamnade väl på lagret, va?»
     «Har du en vinöppnare?» Sannela hade ställt fram fyra glas.
     «Tror det ligger en i översta lådan. Nja, jag ska göra lite av varje.» Hon hade bytt kläder. Nu hade hon jeans. Förut hade hon horkläder. Hon kunde ju inte ha hunnit hem till sig. Anton hade inte heller längre på sig mina myskläder. Och de där svarta jeansen och den blå skjortan var inte mitt. Han måste också ha varit hemma hos sig och bytt. Hur hade de hunnit med det?
     «Jo det är ju bra att kunna lite av varje» sa han.
     Elin sniffade i juicekannan.
     «Är den gammal?» frågade jag. Hon sa att hon inte hade en aning, men att hon ändå inte var så sugen. Anton gav mig ett vinglas, jag smakade. Det var sött. De frågade om jag inte kunde gå och sätta på en skiva. Jag tryckte på stereon, det fick bli den som låg i. Jag hade ingen lust att byta. Jag gick tillbaks och fyllde på mitt vinglas.
     «Var är mina kläder?» Jag nickade mot Anton. Sannela hackade gurka, jag tog en bit.
     «Dom är tyvärr hemma hos oss, vi var och bytte kläder innan.»
     «Jaså, ni bor ihop? frågade jag. Båda tittade på mig och nickade.
     Jag var tillbaks i rummet. Jag kände mig obekväm i Antons kläder. Jag tog av mig allt och hängde på en galge.
     Jag la mig naken på mage på sängen och tittade in under den. Där låg pistolen i sin skokartong. Men inte bara det. Det låg även tre en och en halvliters flaskor med kiss. Jag tyckte inte om att gå på toaletten på natten utan låg hellre kvar i sängen och pissade i en flaska.
     Jag gick och satte mig på fönsterbrädan. Fönstret stod på glänt. Det fläktade lätt mot låret och pungen. Jag svepte vinet. Tittade in på dom i köket. Elin kom ut till mig. Hon började gråta igen och sa att jag fick lov att ta på mig kläder. Hon luktade spya ur munnen.
     «Har du varit och kräkts?» frågade jag. Hon svarade inte, gick iväg. Jag gick naken till köket och fyllde på med vin. Anton och Sannela stod och pratade med varann, Sannela skar sallad. Anton satt vid bordet. De blev tysta när jag satte mig på diskbänken utan kläder. Sannela slutade skära sallad. Jag fyllde upp mitt vinglas och tittade på dem. Elin kom med en morronrock som hon sa att jag skulle ta på mig. Jag drog på mig den och satte mig på en stol istället.
     «Dina kläder hänger på en galge i rummet» sa jag till Anton. Han nickade.
     «Jag tror jag ska ta en dusch» sa jag och gick mot badrummet. Jag låste dörren om mig. Släppte morrnrocken på golvet. Det kliade på överkroppen. Jag drog med naglarna över bålen tills kliandet lugnat ner sig och jag hade röda streck över torson. Under naglarna hade det samlats hudmassa. Jag petade bort den med tänderna. Konsistensen var mjölig. Jag kom på att det sägs om människan att den kan fylla en fingerborg med sitt dagliga hudavfall. Jag trodde att det var mer. Jag satte mig i badkaret och vred på duschen. Lät vattnet strila över ansiktet. Jag fick en kallsup. Jag visslade på en melodi. Mitt vinglas stod på handfatskanten, jag sträckte mig efter det och svepte skiten. Jag ville ha mer. Jag gick ur badet och låste upp, tog vinglaset och gick mot köket. Det blev halt på parketten.
     Jag fyllde på. Det var tyst därinne, de var inte där. Jag gick ut i rummet men ingen av dem syntes till. Jag tog en mun vin och satte mig på sängen. På sängen stod skokartongen, locket låg bredvid. Pistolen och ammunitionen var borta.
     Jag reste mig upp och tog sats, sprang några steg och gled på fötterna fram till köksöppningen. På diskbänken stod alla matvaror kvar. De hade tagit med sig alla vinflaskor utom den redan öppnade. Jag slängde ner allt i kassarna igen och lutade mig över blommorna i köksfönstret, öppnade fönstret och slängde ut kassarna. Jag lutade mig ut genom fönstret och skrek ner efter dem. Jag råkade vippa omkull en blomkruka som åkte med ner av bara farten. Jag såg hur den bruna krukan spräcktes mot asfalten, vissa bitar flög flera meter och den röda blomman la sig ner mot asfaten, halvt som halvt begravd i blomjorden. Jag stängde fönstret om mig. Jag gick ut till rummet igen. Sparkade kartongen från sängen, svepte det sista i vinglaset. De hade åkt härifrån. Antons kostym hängde inte kvar. Toalettdörren stod på glänt och jag hörde hur grannen ovanpå duschade. Jag drog ner snor i munnen och loskade upp i taket.

Det första jag såg när jag vaknade var mitt tuschade lakan. Jag låg på mage och det var morgon. Jag hade glömt bort lakanet. Vägarna, bilarna, träden. Jag såg att det var något som saknades. Det fanns inga cyklar! Jag sträckte mig efter tuschpennorna och ritade dit några cyklar på led, man kunde tänka sig ett cykellopp av något slag. Eller en träning. Jag kände mig ledbruten i kroppen. Det spände i bröstkorgen och i armarna. Jag hade nog legat konstigt. Jag ville cykla. Känna friheten, vinden som blåser i håret.
     «Jaså du har vaknat till liv.»
     Det var Elin. Hon satte sig på sängkanten. Jag frös. Sa åt henne att räcka mig nåt att ta på mig.
     «Du låg naken på sängen när jag kom. Jag drog ett täcke över dig.» Hon slängde ett par byxor och en stickad tröja till mig.
     «Duschslangen sprutade ju vatten, du hade inte stängt av den innan du la dig.» Hon log. Det luktade svagt av vapenfett. Från skokartongen, förstås.
     «Olof, jag pratade med din hyresvärd. Han vill inte att du ska bo kvar här.»
     Jag reste mig och gick upp ur sängen, ut till hallen. Jag öppnade översta byrålådan och tog fram mina cykelgrejer; vattenflaskan, cykelbyxorna, cykelfleecetröjan. Jag tog ner hjälmen från hatthyllan, slängde allt på sängen.
     «Ska du ut och cykla nu?»
     Jag tittade på henne en sekund. Tog av mig brallerna och på med cykelbyxorna.
     «Men vi pratar ju.»
     Hon ställde sig upp, tog mig på axeln. «Hyresvärden har sagt att det räcker nu. Du kommer inte att kunna stanna kvar här. Och den där pistolen. Var kom den ifrån? Varför hade du den?»
     Jag viftade bort hennes händer. Jag tog av mig den stickade och på med cykeltröjan. Jag orkade inte bråka. Jag slängde cykelhjälmen i väggen. Den sprack i flera delar. Jag satte mig ner på sängen, hon höll om mig. Hennes värme emot mig. Kände hennes andetag, hon kom närmare. Jag blundade och lutade huvudet bakåt.
     «På hatthyllan ligger räkningarna. Det var din hyresvärd som hittade dom nere på gatan. Du, ta på dig vanliga kläder nu.»
     Jag nickade och drog av mig cykelbyxorna. De var vadderade i grenen med sämskskinn. Det såg ut som man hade en blöja på sig. Och när man åkt långt blev den sablans varm. Då kändes det som man skitit på sig. Elin höll om mig igen. Det blev knöligt när jag skulle få av mig cykeltröjan, men det gjorde inget. Hon fick hålla om mig så mycket hon ville. Jag tyckte inte om att bråka med Elin. Elin är Elin. Elin lutade sig fram mot mitt öra och viskade:
     «Jag har nåt åt dig.»
     Hon gick ut i hallen och kom tillbaks med händerna bakom ryggen. «Höger eller vänster?»
     «Höger.»
     Hon drog fram handen, som höll i min cigarrlåda med Dingky-Tojs-bilar.
     Jag blev så glad att jag nästan skrek, det kom spott ner på armen. Jag slet åt mig bilarna och plockade fram dem ur lådan; chevrolen med flames, och de andra femtitalsbilarna, jag satt på knä i sängen och körde Dingky-Tojs-bilarna på motorvägen, de körde om cyklarna och bilarna, träden svischade förbi, bilarna raceade med varann, och chevrolen vann. Hon hade varit hos mamma och pappa och hämtat lådan. Jag undrar var den låg. Den låg kanske i källaren. Men nu hade jag bilarna hos mig.

Publisert 2. september 2002 | Til toppen av siden