Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kεre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Artikkel

Nδr Elvis var framtiden
En introduktion till Mikael Niemis roman Populδrmusik frεn Vittula
av Ola Nordenfors

Få svenska romaner har på senare år fått ett så publikt genomslag som Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Den ilsket gula boken syntes lite varstans – på tåg, bussar och i tunnelbanan. Man kunde höra djupt försjunkna läsare skrocka förtjust och då och då brista ut i opåkallade högläsningar av särskilt träffande avsnitt. Också en ovanligt enig kritikerkår hissade boken till skyarna. Här fanns plötsligt en okänd norrländsk författare som tilltalade både highbrows och lustläsare och mycket riktigt fick Augustpriset för bästa svenska roman 2000 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2001. Sällan har en ny författare blivit så omdiskuterad i så stora kretsar. Att kalla boken för debutroman är dock inte riktigt rättvisande. Mikael Niemi har ett par diktsamlingar bakom sig, liksom ett par ungdomsromaner (som också utspelar sig i Pajala). Men naturligtvis är Populärmusik från Vittula hans stora litterära genombrott – och ett närmast exempellöst genombrott dessutom. Boken har i skrivande stund (november 2001) sålts i flera hundratusen ex. och fler lär det väl bli nu när den översatts till norska.

Det finns goda skäl till framgångarna. Där finns en språklig frodighet och berättarlust som hos en Göran Tunström eller en Sven Delblanc, ett sinnligt bildspråk och inte minst en nästan kuslig träffsäkerhet i skildringen av 60-talets egenheter och avarter. Det är med nostalgiskt välbehag som man smakar på de länge bortglömda, tidstypiska detaljerna som formade barndomen för många av oss som idag trätt in i medelålderns blaserade oförmåga att se det oerhörda i vardagen. Man kan f.ö. se antydningar till en likartad och samtidig nostalgivåg hos flera yngre svenska författare och filmskapare. Exempel på det är Håkan Nessers ungdomsskildring Kim Novak badade inte i Genesarets sjö med interiörer från sent 50-tal, Torbjörn Flygts milt sagt underhållande och Augustprisbelönade Underdog och Lukas Moodysons film Tillsammans med sin kärleksfullt satiriska bild av det principfast rättänkande 70-talet. Mikael Niemis roman påstås t.o.m. ha förorsakat en turistström till Pajala – turistbyrån har gett ut en specialkarta för intresserade med platserna i boken utmärkta.1 Och det är onekligen ett nytt litterärt landskap som introduceras i romanen. Den skönlitterära prosan i Sverige har under senare år i hög grad dominerats av västerbottningarna Sara Lidman, P.O. Enquist och Torgny Lindgren, men här för Niemi in det till Finland gränsande Tornedalen långt uppe i nordligaste Sverige. Det är samtidigt ett nytt idiom som lanseras genom inslagen av Tornedalsfinskan med sina mustiga svordomar och könsord. Han har visserligen haft en föregångare i författarkollegan Bengt Pohjanen, men jag tror ändå att man kan se Populärmusik från Vittula som Tornedalens intåg på bred front hos en svensk litteraturläsande allmänhet. Till detta bidrar givetvis att Niemi i romanen presenterar sig som en betydande humorist.

Upptakten i Populärmusik från Vittula ansluter till en stolt svensk (förvisso inte bara svensk) tradition i litteraturen, där huvudpersonen från en upphöjd position i utgångspunkten beger sig ned i den mänskliga och sociala verklighet som ska undersökas, skildras och besegras. Den roman som har kallats den första moderna svenska romanen, Strindbergs Röda rummet från 1879, inleds som bekant med att huvudpersonen Arvid Falk (fågelnamnet är givetvis symboliskt) betraktar Stockholm från Söders höjder och skakar sin knutna näve mot staden, «som om han utmanade den».2 Därefter påbörjas den nedåtgående vandringen för att betvinga staden-samhället. (Det finns givetvis gott om liknande vandringar eller resor i litteraturhistorien från t.ex. Dantes Divina Commedia och framåt.)3 Dessa upptakter från en eleverad plats utmynnar i regel i texter som ansluter till bildningsromanen eller utvecklingsromanen.

I Mikael Niemis roman är diktjaget, Matti, inte bara på en bergsknalle med hyfsad utsikt över den närmaste omgivningen, han befinner sig på jordens tak, Himalaya. Han har just besegrat – inte staden-samhället – utan snarare naturen och bergstoppen, närmare bestämt Thorang La-passet i Annapurnamassivet i Nepal, 5415 m över havet. Från denna respektingivande höjd dyker Niemis berättarjag ned i minnets djupa gruvgångar och åter till uppväxten i det lilla norrländska samhället Pajala i Tornedalen. Det är en plötslig, intensiv sinneserfarenhet som likt Marcel Prousts madeleinekaka framkallar de starka minnesbilderna, men till skillnad från Prousts förhållandevis angenäma smakupplevelse är det här en brännande, närmast ångestladdad, fysisk smärta som lockar fram barnets historia ur den vuxnes minnesgömmor. Matti faller på knä i tacksamhet över att ha lyckats med sin bestigning och kysser en tibetansk böneplatta av järn: «Det är i det ögonblicket som minnet öppnar sig. Ett svindlande schakt ner i min barndom. Ett rör genom tiden där någon ropar en varning, men det är för sent.»4

Han fastnar nämligen med läpparna, fryser fast i järnet. Jag antar att det är en relativt vanlig och skräckfylld upplevelse för barn här på nordliga breddgrader. Vinterdagar med bitande kyla och ett metalliskt föremål (galler, järngrind, lyktstolpe) som utgör en närmast förhäxande lockelse på barnet som obevekligt dras dit för att slicka på det. Matti i romanen sitter alltså ohjälpligt fast i en tibetansk böneplatta på 5400 m höjd. Om han inte ska frysa ihjäl under natten måste han komma loss. Han tvingas ta sig lös genom att hälla sin egen kroppsvarma urin över läpparna, kan resa sig och påbörja återblicken i barndomens 60-tal. «Äntligen kan jag börja berätta.» (s. 9)

Populärmusik från Vittula utspelas i en brytningstid, ett nostalgiskt 60-tal som innebär en samhällets omvandling och modernisering. Barnen växer upp i en tid präglad av framtidstro och optimism, av förväntan och hopp inför de nya tekniska och ekonomiska landvinningarna. Tornedalen har av tradition varit en fattig bygd, märkt av hårda levnadsvillkor, obeveklig kyla och isolation. Nu förbyts fattigdomen i ett välstånd som känns ovant och overkligt. Förändringen avspeglas bl.a. i skildringen av hur den gamla grusvägen ska asfalteras och få en ny dräkt: «Grusvägen var gammalmodig. […] Fattigdomen skulle kläs i en svart skinnjacka. Det var framtiden som lades, slät som en kind.» (s. 11 f.) Men förhoppningarna blir delvis grusade – i dubbel mening. Det är inte svartskimrande slät asfalt som läggs ut, det är oljegrus. «Grådammigt, knöligt, fult djävla oljegrus. Det var på det vi pajalabor skulle cykla mot framtiden.» (s. 14) Redan här anteciperas bilden av Elvis skinnjacka och dess attribut i förlängningen – motorcykeln. Det fordon som invånarna i Pajala får bruka är dock inte Elvis motorcykel (som skinnjackan indikerar) utan cykeln. De nyss väckta framtidsdrömmarna punkteras obarmhärtigt. Ett annat tecken på den nya tidens plötsliga, nästan brutala inbrott är den bärbara skivspelaren med högtalaren som lock, ungdomens, det växande släktets närmast obligatoriska ägodel. Det är en tid då man upptäcker ungdomens köppotential och då en industri byggs upp med inriktning på köpstarka grupper i tonåren. Det tillkommer rader av produkter som har sin målgrupp bland dem som är under 20 år.

Men romanen återger inte bara en brytningstid i det kollektiva perspektivet, i det svenska samhället. Den skildrar också hur barnet förvandlas till vuxen, hur den pubertala vårbrytningen oåterkalleligen omskapar pojken till man. Den omspänner ett tidsspann från 5-årsåldern upp till 14-15-årsåldern. Och generationsskiftet sammanställs på ett påtagligt sätt med popmusikens resoluta intåg i det kulturella utbudet.

Den nya musiken blir en metafor för den nya tiden och tycks kunna erbjuda både en revolt och en flyktväg ur den trånga hemorten. För närmaste kamraten Niila innebär den också en väg ut ur den bokstavstroende, strängt dogmatiska laestadianismen. Den första omvälvande upplevelsen får Matti när han olovandes ska pröva sin systers skivspelare och hennes enda, varsamt vårdade singel.

Det knastrade som när man stekte fläsk. Och jag visste att något gått sönder. Jag hade förstört skivan, den skulle aldrig gå att spela mer.
     – BAM-BAM… BAM-BAM…
     Nej, där kom det! Hårda ackord. Och så Elvis febriga stämma.
     Jag stod som förstenad. Glömde svälja, märkte inte att det droppade från underläppen. Jag kände mig yr, det snurrade i huvudet, jag glömde bort att andas.
     Det var framtiden. Så där lät den. Musik som liknade vägmaskinernas råmande, ett slammer som inte tog slut, ett larm som ledde mot horisontens purpurröda soluppgång. (s. 13 f.)

En nyförvärvad skiva med Beatles gör ett ännu mäktigare intryck. Musiken drabbar de unga lyssnarna med ursinnig, okuvlig kraft; de kvävs och pressas samman under rock'n rollens tyngd. (Under 60-talet hette det som bekant fortfarande rock'n roll!) Upplevelsen sammanbinds och jämförs med älvens vårliga islossning – en brakande, monumental demonstration av naturkrafterna som blir en landskapets parallell till rockmusiken. Musiken förmedlar och initierar en frigörelseprocess. Som Matti konstaterar: «När man väl upptäckt musikens kraft finns ingen återvändo.» (s. 74) Och det är genom musiken som Matti och Niila får tillträde till de äldres värld. Beatles-skivan ger dem en fribiljett till storasysterns erotiskt spännande kompiskrets, låter dem smaka på det förbjudna – mellanöl och tungkyssar.

De bägge dioskurerna startar ett eget popband där de mimar till skivor och låtsasspelar på hemtillverkade rockplankor. Som så många rockstjärnor efter dem kan de konstatera att rockmusik har en hypnotisk verkan på det motsatta könet. De omges av klungor med trånande tonårsflickor, får s.a.s. egna groupies – åtminstone under en kort glansperiod innan deras gimmick blir utnött. Men man återvänder under högstadiet till rockdrömmarna och bildar ett riktigt popband med ytterligare två medlemmar. Det vållar vissa problem att fastställa om det kan anses vara riktigt manligt att vara rockmusiker. Ty det är nämligen viktigt i Tornedalen – att inte vara «knapsu», dvs. inte bete sig kärringaktigt. Det finns invecklade regler för vad som kan anses vara knapsu och således bör undvikas av riktiga män. Men den nya tidens sysselsättningar har inte riktigt hunnit sorteras in i de stränga avgränsningarna, det råder en del oenighet om somliga särartade nypåfund. «Kan en riktig karl dammsuga sin bil med äran i behåll?» (s. 204) Är det manligt att lägga hundskit i plastpåse? Till detta svårtydda gränsområde hör rockmusik. Den utövas visserligen nästan uteslutande av män, men samtidigt kan det ju inte betraktas som särskilt maskulint att knäppa på en gitarr eller, än värre, att sjunga och dessutom göra det på engelska, detta effeminiserade och veka språk, «ett språk för lättingar, gräsätare, soffpruttare, så helt utan spänst att tungan sladdrade som en avskuren förhud i munnen». (s. 205) Så rockmusiken tycks vara åt knapsu-hållet enligt tornedalsk måttstock. Men det hindrar inte Mattis band att fortsätta. «När man väl upptäckt musikens kraft finns ingen återvändo.» Musiken visar också vägen ut, både ut ur barndomen och ur Pajalas strängt reglerade livsmönster.

Det är alltså musiken som erbjuder lösningarna. Litteraturen – i synnerhet skönlitteraturen – betraktas däremot med misstro. Skönlitteraturen leder ofelbart till dårskap och sinnesslöhet; det blir Matti upplyst om av sin far i ett samtal som ska göra pojken till man och då han förvarnas om livets blindskär. Farligast av dem alla är bokläsningen.

Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.
     Möjligen kunde man i största försiktighet hantera böcker där man lärde sig något, som uppslagsverk eller reparationshandböcker. Det farliga var skönlitteraturen, det var där som grubblerierna grundlades och uppmuntrades. Fy fan! Så vanebildande och riskabla produkter borde bara säljas i statligt kontrollerade butiker mot legitimation, ransonerade, till enbart folk i mogen ålder. (s. 177)

* * *

Det är bl.a. i det intensiva återupplivandet av 60-talets tidsatmosfär, i den exakta återgivningen av tidstypiska företeelser som Niemis roman visar sin styrka och tänder igenkännande leenden hos läsaren. Smaker, dofter, bilder flimrar förbi. Man samlar på filmstjärnor, man suger på isglassar. I skolan läser man om syskonen Li och Lo (välkända figurer ur dåtidens läseböcker). Telefonstolparna har porslinsknoppar, i pojkrummen hänger idolbilder av hockeyhjälten Honken Holmqvist. Man halsar njutningsfullt läskedrycken Merry (vart tog den vägen?). Men Niemi fångar också mer tidlösa erfarenheter av uppväxt som de improviserade hockeymatcherna på byvägen med uppskottade snövallar som naturlig spelavgränsning: «Ivrig fårtjecking, halsbrytande soloruscher, en antydan till passningsspel men oftare slagskott, och sedan ett djävla letande efter pucken i snödrivorna.» (187 f.)

Kamraten Niila har en väsentlig roll i romanen. Han kommer in i Mattis liv som om han har «uppstått ur tomma luften»; en liten spenslig kille som har ett drag av overklighet över sig, som om det skulle vara en fantasikompis. «Det underligaste med Niila var ändå det att han inte talade.» (s. 30) Deras vänskap inleds med en flygfärd (Niila liknas f.ö. flera gånger vid en fågel), en fantastisk skröna om hur de bägge femåriga småpojkarna av en slump råkar följa med en tysk pensionärsgrupp på besök i Pajala ända till Frankfurt. (Avsikten är egentligen att de ska ta sig till Kina, eftersom Matti fått förklarat för sig att där ligger världens ände, där tar världen slut.) Också Niilas hem känneteckas av tystnad och en grym fader – t.om. syskonslagsmålen utkämpas under förbittrad, ursinnig tystnad. Även gråten sker stumt och ljudlöst. Det är overkligt och fascinerande. Familjen är präglad av laestadianismen, som har ett starkt fäste i Tornedalen – laestadianismen som av en predikant beskrivs «som att vandra i en livslång uppförsbacke». (s. 21) Hemmet är dystert, delvis förfallet. Slåtterängarna har förbuskats. «Där fanns en kyla, som hos en som blivit hunsad så hårt i barndomen att hon vänt ilskan inåt.» (s. 51) Hemmet domineras av fadern Isak, en förbittrad laestadian, en predikant som förlorat tron och kompenserar förlusten med att plåga sin egen familj. En tidig revolt mot fadersstrukturen sker när pojkarna hittar en diger boksamling på vinden i ladugården. Det är givetvis enbart religiös litteratur. Så följer en nästan rituell förstörelse av böckerna – först deras egen skolbok och så de teologiska skrifterna. Destruktionen tar form av ett uppror mot de ovanifrån kommande dogmerna, både i skolan (där Ordning och Reda råder) och i laestadianismens stränga levnadsföreskrifter. Upproret bestraffas naturligtvis omedelbart av den skoningslöse fadern.

Niilas språklöshet övergår i ett eget, märkligt hemlighetsfullt språk som formar mystiska men strikt lagbundna mönster, ett språk som han också utbildar Matti i. Niilas offentliga genombrott, ögonblicket då han för första gången öppnar munnen inför en större publik, sker vid en märklig visit i Pajala av en långväga gäst.

En söndag hände något ovanligt i Pajala. Kyrkan blev nämligen fullsatt. Det var en vanlig högmässa, prästen var den sedvanlige Wilhelm Tawe, och i normala fall skulle där funnits gott om plats. Men denna dag var det överfullt.
     Saken var den att pajalaborna skulle få se sin första, livs levande neger.
     Intresset var så stort att till och med min mamma och pappa lockats dit, de som sällan iddes pallra sig till annat än julottan. På bänken framför oss satt Niila med sina föräldrar och alla syskon. En enda gång vände han sig om och kikade på mig över ryggstödet, men fick genast en hård knuff av Isak. Församlingen viskade och tisslade, där var tjänstemän och skogsarbetare och till och med några kommunister. Samtalsämnet var givet. Man undrade om han var riktigt svart, kolsvart, som jazzmusikerna på skivomslagen. Eller var han kanske bara brunaktig?

Den afrikanske prästen träder in i kyrkan och visar sig motsvara förväntningarna – han är alldeles kolsvart, och han beledsagas av en diakonissa som har varit missionär och ska tolka afrikanens predikan. Men hon drabbas under högmässan av en malariaattack och tvingas lämna kyrkan.

Kvar satt församlingen och negern. Alla kände sig omtumlade. Tawe stegade fram för att ta över, men den svarte stod kvar i predikstolen. Hade han färdats över halva jorden borde han väl klara av även detta. I Guds namn.
     Han funderade hastigt, och bytte sedan från bantuspråket till swahili. Ett mångmiljonspråk visserligen, spritt över stora delar av Afrikas kontinent, men tyvärr ganska obekant i Pajala. Blanka ansiktsuttryck mötte honom. Han bytte språk igen, denna gång till kreolfranska. Dialekten var så säregen att inte ens fransklärarinnan förstod hans uttal. Allt mer uppjagad övergick han till arabiska i några meningar. Prövade sedan förtvivlat den flamländska han snappat upp under sina ekumeniska resor till Belgien.
     Kontakten var noll. Ingen förstod ett skvatt. I dessa avlägsna trakter gällde bara svenska eller finska.
     I ren desperation bytte han språk en sista gång. Tog i så det ekade ända upp på orgelläktaren, väckte en tant som somnat, skrämde ett spädbarn till gråt och fick bladen i predikobibeln att prassla.
     Då reste sig Niila i bänken framför mig och ropade tillbaka.
     Det blev dödstyst i kyrkan. Hela församlingen vände sig om och stirrade mot den oförskämde ungen. Den svarte vände sina lysande ögonvitor mot gossen därnere, just som denne bryskt blev nerknuffad av Isak. Afrikanen höjde sin handflata till ett stopptecken, och huden därinne var märkvärdigt vit. Isak kände blicken och släppte sonen.
     – Cu vi komprenas kion mi diras? ropade den svarte.
     – Mi komprenas cion, svarade Niila.
     – Venu ci tien, mia knabo. Venu ci tien al mi. (s. 35 f.)

Det visar sig att Niila förstår allt som den afrikanske prästen säger och kan översätta hela predikan till svenska. Församlingen är lamslagen av häpnad inför detta mirakel. Ingen kan begripa hur den tystlåtne och tillbakadragne Niila kan genomskåda detta märkliga, kryptiska tungomål, men saken får sin förklaring. Några dagar senare sitter Niila i Mattis kök:

I bakgrunden skvalade radion som vanligt. Med ens fick jag en underlig aning och höjde volymen.
     – Gis reaumdo!
     Jag studsade till. Vårt hemliga språk! En kort signatur, och därefter hallåans röst:
     – Ni har just hört dagens avsnitt i vår språkkurs i esperanto.
     Språkkurs i esperanto. Han hade lärt sig det från vår radio.
     Sakta vände jag mig om mot Niila. Han satt med blicken långt i fjärran. (s. 37)

* * *

Pajala tonar i romanen fram som en plats där mindervärdeskomplexet obarmhärtigt stämplats in gentemot det övriga landet. Rikssveriges både ekonomiska och kulturella imperialism får hårdhänta uttryck i skolans försök att integrera pajalabarnen i det övriga Sveriges beteendemönster och värdeskalor. De farbroderligt pedagogiska skolböckerna har ett innehåll som skolbarnen i Pajala inte kan relatera till – träd, svampar, t.om. faunan som i läroböckerna förutsätts tillhöra den gemensamma erfarenheten är fullständigt okända i det avlägsna Tornedalen – främmande som den svarte afrikanske predikanten. Skolans kartbok börjar i söder med Skåne i jättelik skala och slutar med Norra Norrland i minsta möjliga skala av utrymmesskäl. Det tycks som om det snarast är på nåder som denna nordliga avkrok har fått komma med i skildringen av Sveriges geografi. «Med tiden förstod vi att vår hembygd egentligen inte tillhörde Sverige. […] Vi var annorlunda, en aning underlägsna, en aning obildade, en aning fattiga i anden.» (s. 49) Bristen på de sällsamheter som omtalas i skolböckerna understryker traktens utanförskap. T.om. gångarten tyder på efterblivenhet – de går med tårna utåt. Det är i underlägsenheten de definierar sig själva i förhållande till rikssvenskarna, ja, de reduceras till ett vakuum: «Vi var ingenting.» (s. 50)

Populärmusik från Vittula kan fogas in i en berättartradition av gammalt slag. Niemi använder sig av förklarande kapitelingresser i Dickens eller Thackerays anda, korta innehållsbeskrivningar i munter ton, t.ex. kap. 11 «– där två tjurskallesläkter förenas genom giftermål, varvid muskler sväller och bastun eldas». Den är också fragmentarisk som många 1800-talsromaner, uppbyggd av korta, avslutade anekdoter som hos Selma Lagerlöf. Stundom kan romanstrukturen förefalla löst sammanhållen, men det finns trådar i delarna som binder ihop. Ett övergripande tema är motsättningen mellan det avskilda, isolerade Pajala och den lockande stora världen utanför; ett tema som parallelliseras och förstärks av barnets strävan att bryta sig ur barndomens tillbakahållande tvångströja. Det är uppenbart att berättarglädjen och förkärleken för vildsinta skrönor tillhör uppväxtmiljön. En av de dråpligare skildringarna av umgängesvanorna i Pajala är berättelsen i just kap. 11 om en bröllopsmiddag i föräldrahemmet. Pappan och hans bröder har just fått ett par snapsar i sig och börjat överträffa varandra i historier om hur deras släkt är ofattbart sprittålig, hur oslagbart länge man tål att sitta i en glödhet bastu och inte minst vilka enorma kroppskrafter som utmärker deras släkt. När en ingift bröllopsgäst börjar ifrågasätta sanningshalten i berättelserna tystas han snabbt ned. «Farsan och brorsorna nonchalerade inlägget och fördjupade sig i hur en anfader burit en femtiokilos mjölsäck plus en järnspis och sin värkbrutna hustru på ryggen i fyra mil utan att ens ställa ner packningen under pisspauserna.» (s. 110) Skildringen av bröllopsmiddagen är ett exempel på de många skrönor som plötsligt sväller till fantastiska, nästan hallucinogena drömvisioner. Festen utmynnar i en mandomsuppvisning och kraftmätning mellan de båda släkterna som förenats genom giftermålet. Man väljer en av de manligaste av sysselsättningar – bastubad, och den unge Matti smiter med i den vuxna karlhopen. Bastubadet förlänas en närmast religiös karaktär, och för Matti blir bastubadet rituellt, ett initieringsprov av urgammalt slag. Styrkeuppvisningen gäller givetvis att avgöra vem som utstår den skoningslösa, fuktiga värmen på den översta laven längst. Männen raglar en efter en utmattade ner från laven tills endast två heroiska kämpar återstår – Einari och Ismo:

Som två slaktkroppar föll de och dunsade mot nederlaven där de blev liggande, fortfarande med armarna om varandra.
     – Oavgjort! ropade någon.
     Det var först nu som jag skinnflådd hasade fram ur det mörka hörnet på översta laven. Alla stirrade utan att fatta. Tyst höjde jag segernäven.
     Medan jublet steg mot det sotiga taket knäföll jag på golvet och kräktes. (s. 122 f.)

Många av episoderna kan förefalla som tillfälliga anekdoter, utslag av Niemis översvallande berättarlusta. Men ofta växer anekdoterna och antar universella proportioner. Ett exempel är skildringen av de Niemi kallar strykkedjorna i Pajala, hur slagsmål mellan småpojkar eskalerar till släktfejder. Strykkedjorna blir till ett slags stormaktskonflikter i miniatyr, uppdelade i tre faser: spöfas – hotfas – nedrustningsfas, där terrorbalansen är minst lika skrämmande i det mindre perspektivet som i det större.

En annan episod som skapar en mångtydig ekokammare kring sig är berättelsen om den tyske sommargästen. Det dyker en vår upp en tysk som vill hyra någonstans att bo över sommaren. Man letar upp en övergiven stuga som han förklarar sig nöjd med. Det är bara ett problem – torpet är hemsökt av råttor som plågar tysken. Han ger Matti i uppdrag att ta död på råttorna mot femtio öre för varje dödad råtta. Matti blir snart en driftig råttjägare, avlivningsmetoderna tilltar i förfining och effektivitet och får vetenskaplig prägel. Jakten på råttorna blir så småningom så omfattande att Matti får problem att göra sig av med liken. Han tvingas upprätta massgravar, och med naturalistisk precision beskrivs råttlikens förruttnelse som man försöker stävja med att anordna jättebål på kadavren. Det är belysande för hur Niemi arbetar hur skildringen av råttjakten börjar som en komisk anekdot i muntert tonläge, men allt eftersom berättelsen utvecklar sig får läsaren en alltmer obehaglig smak i munnen. Man blir plötsligt kusligt medveten om att det som skildras kan ses som folkmord i liten skala, att avrättningarna av råttor har en historisk motsvarighet i nazisternas kliniskt effektiva judeutrotningar. Mattis ansträngningar att göra slakten så snabb, ändamålsenlig och ren som möjligt ekar av lägerföreståndarnas troskyldigt industrialiserade inställning till dödandet. Att tysken är krigsveteran från andra världskriget och har slagit sig ned i Pajala för att skriva ned sina minnen från finska fortsättningskriget förstärker naturligtvis anknytningen – inte minst som hans krigsinsatser till stor del har bestått av att bränna ned de platser man tvingats retirera från. «Hela norra Finland lades i aska.» (s. 126) Det lilla skeendet avspeglar det stora.

Populärmusik från Vittula är en roman om uppväxt och uppbrott, och den koncentreras i två starka bilder. Den ena har jag redan berört, beskrivningen av den överväldigande islossningen på älven, hur älven spränger isens hölje och bryter sönder isen i jättelika flak under ett brakande och tjutande. Den andra är en sorts drömvision, en berättelse om hur Matti som pojke tar sig in i skolans förråd – ett förbjudet område – och kryper in i en värmepanna som står där. Värmepannan blir till en förtingligad kvinna, «tjock som en hemmafru», en «järnjungfru», och Matti blir hennes barn. Intrånget i värmepannan blir ett återinträde i livmodern. Att det är ett sexuellt tabu som överskrids är han dunkelt medveten om själv: «Jag gjorde något förbjudet. Jag förrådde någon, min mor kanske.» (s. 41) Och bestraffningen anländer också i form av en fruktad skolvaktmästare som visserligen inte upptäcker honom inne i kaminen, men som oavsiktligt låser honom inne i den. Och där blir han sittande. Värmepannan förvandlas till sarkofag och tiden försvinner. Åren går, han växer inkapslad i denna järnkokong och plötsligt har han blivit vuxen, han spränger ytterhöljet och kliver ut i världen.

Den frigörelse som romanen kan sägas skildra fördelar sig på flera områden. Den språkliga frigörelsen representeras både av pojkarnas hemgjorda engelska när de vrålar fram sina rocklåtar och Niilas självlärda esperantokunskaper. Den musikaliska upprorslustan får sitt uttryck i den nya tidens musik, rocken, som också ger en möjlighet att ta sig från Pajalas avlägsna och instängda lokalisering ut i världen utanför. Drömmen om det geografiska uppbrottet från Pajala finns tidigt i Mattis föreställningsvärld. Världen slutar i Kina, får han som femåring reda på av fadern, och det är då längtan att resa dit tänds – en dröm som kan sägas bli uppfylld då han i prologen av romanen fotvandrar i Himalaya-massiven. Man kan också spåra en religiös revolt, framför allt i skildringen av hur Niila och hans bröder slutgiltigt gör uppror mot den grymme fadern Isak och hans laestadianskt färgade hårda uppfostran.

Det har ibland framhållits hur själva berättandet i t.ex. Göran Tunströms romaner fungerar identitetsskapande och emancipatoriskt.5 Det är först genom att minnas, pussla samman fragment av sin egen historia och skildra väven av minnestrådar för sig själv och andra som Victor i Tunströms Juloratoriet kan bli klar över sitt eget liv. På liknande sätt kan berättarjaget Mattis projekt ses som ett försök att skapa sammanhang och självförståelse, att själva formuleringen befrämjar möjligheten att komma till rätta med tillvaron. Berättandet innebär också att Matti slutgiltigt kan göra sig fri från sin bakgrund och historia – ett projekt som symboliskt initieras redan i den starka skildringen i romanens prolog då den vuxne Matti på ett både kvalfullt och triumferande sätt lyckas bända loss sin mun (berättandets instrument) från den tibetanska böneplattan: «Äntligen kan jag börja berätta.» Och det är där den genomgripande frigörelsen ligger.

Noter

1 SvD 30/8 2001. [Tilbake]

2 August Strindberg, Röda rummet: skildringar ur artist- och författarlivet. Samlade verk 6, Sthlm 1981, s. 9. [Tilbake]

3 Se t.ex. Arne Melberg, «Strindberg stiger ner: Inferno», Ästhetik der skandinavischen Moderne. Bernhard Glienke zum Gedenken, hrsg. Annegret Heitmann & Karin Hoff, Frankfurt am Main 1998. [Tilbake]

4 Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Sthlm 2000, s. 7. I fortsättningen ges sidhänvisningar till romanen inom parentes. [Tilbake]

5 Se t.ex. Hans Skei, «Fra Sunne til Darjeeling. Göran Tunströms Juloratoriet», På litterære lekeplasser. Studier i moderne metafiksjonsdiktning, Oslo 1995. [Tilbake]

Publisert 20. januar 2003 | Til toppen av siden