Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kεre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Novelle

En sida av regnet som faller
av Cletus Nelson Nwadike

Långt efter det att kriget mellan Nigeria och Biafra hade avslutats, hörde jag att någon eller några fortfarande sköt. De sköt om dagarna, de sköt om kvällarna och de sköt om nätterna. Efter kriget visste inte många varför de skulle lämna in sina gevär. De såg fortfarande sina fiender i mörkret som omslöt hela landet.
     Min granne kunde inte lämna ifrån sig sitt vapen. Han hade det under kudden och en natt, när han drömde mardrömmar, avlossades geväret och dödade honom. Hans goda vänner lade geväret och tre yxor i hans kista. Allt detta ingick i det mysterium som omgav kriget, ett mysterium som jag aldrig kommer att försonas med.
     Min mamma lagade mat men kunde inte äta den. Hon sade att allt luktade lik. Hon var rädd att byta kläder, någon betraktade henne. Hon visste inte vem. Ofta hörde hon vackra sånger i mörkret.
     Min far letade efter sina anhöriga, som han hade varit med och begravt. Han åkte långt och kastade bort sina pengar på meningslösa och långa resor för att leta efter sin yngre syster, som han hade hållit i hand när hon dog. Det finns ingen gräns för hur mycket en människa kan inbilla sig.
     Min första lärare efter kriget var en kvinna. Hon påstod att hennes man, som dödades i kriget, brukade komma hem för att hälsa på henne. Hon trodde också, att han inte kände sig riktigt hemma hos de döda.
     Mitt folk tror att om man dör, när de döda inte förväntar sig att man ska dö, kommer inte de döda och möter en. Utan då måste den som just har dött vänta utanför de dödas slott, tills de döda är beredda att välkomna den nyss döde. Under den tid som den döde är utanför de dödas slott, kommer han tillbaka till jorden och hälsar på de anhöriga som han tycker om. Osynlig är den döda för andra som han inte tycker om.
     Kriget mellan Nigeria och Biafra betalades med vår barndom, betalades med vår framtid, betalades med vårt blod och inget barn har fått någon ersättning för alla bomber, som soldaterna kastade nära lekparken, där jag och många andra barn satt och lekte utan att våra föräldrar visste om det. Ingen har kommit på att trösta alla dessa barn som, drabbats av ångest och är mycket deprimerade ännu idag. Jag visste inte varför jag skulle älska dem som tog min barndom ifrån mig och istället gav mig mardrömmar och ångest.
     Ibland förväntar man sig för mycket av en främling. Och främling är vad jag är, till och med inför mig själv. Efter kriget kunde man som barn inte leka överallt. På vägen till skolan förlorade min bäste kompis Nnanna sina fötter, när han en varm sommardag trampade på en landmina. När han senare vaknade på sjukhuset frågade han mig:
     – Vad var det som hände mig, Nelson? Kommer jag att dö, Nelson?
     Men hur kunde jag förklara för honom vad jag inte visste. Jag började gråta. När jag skulle gå hem hörde jag återigen att folk avlossade skott, men varför de sköt kan jag inte säga. Ibland trodde jag att skottlossningarna var som musik som gav deras hjärtan tröst och trygghet.
     Nästa dag, när jag kom för att besöka min vän, låg han död i sin säng. Hans kamp mot döden varade inte länge men den var hjärtslitande, grym och chockerande. Han hade hela sin familj omkring sig och vad mer kunde han önska sig?
     Efter kriget smög våra två svarta katter in genom fönstret, de hade då varit försvunna i ett år. De kom fram och såg närmare på mig. Deras känslor hade inte förändrats, inte heller deras ömhet och smidighet. De gick väldigt sakta som om de var rädda för att trampa på en landmina. Kriget speglade sig också i deras ögon. De hade svårt att äta mat och lekte inte gärna med andra, som de brukade.
     Jag har aldrig sett ett krig som tar slut. Alla krig fortsätter. Alla krig fortsätter tills alla hjärtan är sargade.
     Tidigt i mitt liv, lärde jag mig, hur man dör med de döda men ändå lever med de levande. Som barn frågade jag min far, varför hela landet krigade mot varandra och han svarade, som de flesta pappor brukar svara sina barn, att kriget var ödets vilja. I mina drömmar hade jag ofta ett annat ansikte. Jag var någon annan, som bodde i ett land - någon som aldrig hade sett ett krig. I drömmen var jag lycklig, och jag kunde dela med mig av min lycka. Mina vänner, som var blinda tog jag hand om när vi gick över bron, och de behövde inte tacka mig för det. De sade att jag var deras tredje öga.
     Min mamma var alltid trött och ledsen efter kriget, men i min dröm uppfann jag ett leende åt henne och mormor. Allting var vackrare i drömmen. Jag undrade varför alla såg så ledsna ut i verkligheten. Men en kvinna som var avundsjuk på min far, sade att kriget var bra för det gjorde alla jämställda. Många gånger var vi tvungna att flytta till andra platser i landet för att rädda oss själva från kriget. Emeka var en kompis, vars föräldrar lämnade honom för att de inte visste var han var, och när jag talade om att han var i lekparken så frågade pappan mig:
     – Varför följde han inte dig, när du skulle gå hem?
     Emeka tyckte om att leka, det är inte hans fel, att kriget började, sade jag tyst till mig själv. När pappan kom tillbaka för att se om han hade klarat sig, hittade han Emeka söndersliten av en bomb. Varför ser inte kriget skillnaden mellan pojkar och män?
     Ingen klarar av ett krig. De fattiga och de rika var alla hjälplösa. Det finns inget som visar människans andra sida såsom ett krig. Min far hade två tvillingkamrater, som hette Nmaduka och Nduka. Nduka träffades av en kula när han var på väg till sin flickvän, och han dog och Nmaduka vägrade att gå till läkare för att få hjälp med sin depression. Han påstod att det inte fanns mediciner, som kunde bota honom, och många trodde honom.
     En dag medan åskan dånade sade Nmaduka till min far:
     – Någon ropar efter mig, någon ropar efter alla levande som mår dåligt, någon ropar på allt som tillhör livet.
     Min far grät, när Nmaduka sprang in på toaletten och stängde in sig och vägrade komma ut och äta. Men efter tre dagar tog Nmaduka sitt eget liv. Ingen kan upplösa förbindelsen mellan krig och död.
     Kvinnorna brukade sitta under mangoträden och räkna hur många gånger de hade blivit våldtagna och tala om hur hemskt kriget hade varit. De flesta av dessa kvinnor hade ju blivit våldtagna av soldater, som hade intagit byn och många kvinnor bar inom sig främmande barn. Deras män visste om detta men vågade inte fråga, de var rädda för svaret som de skulle få.
     Det var en soldat som gjorde sig ökänd bland byns kvinnor. Han kom en dag i gryningen då kvinnornas män var borta och krigade. Vilken röst han hade! Mjuk och känslig. Men hans uniform var trasig. Han såg ut som en flykting. Han bad om att få vatten att dricka och fick det av en snäll ung kvinna, som bara hade fått ett barn. Hon som byborna kallade för «snällhetens mor» trots hennes unga ålder.
     Soldaten sade att han hade sett hennes man stupad på fältet.
     – Din make var en riktig krigare. Han hatade att ge sig och kämpade dag och natt som ingen soldat jag hade sett förut. Men en dag när vi satt och åt träffade kulor honom i hjärtat och han föll leende på marken. Han sade att vi aldrig får glömma honom. Vi begravde honom i fredens dal bland andra modiga män.
     Kvinnan trodde på soldaten och lät honom sova över i deras gästrum i två dagar. Den andra natten vaknade soldaten, gick in i kvinnans sovrum och väckte henne med tårar i ögonen.
     – Varför sover inte du, frågade kvinnan.
     – Jag kan inte sova, svarade han, – mina vänner, som dog i kriget, låter inte mig sova.
     – Försök att sova, sade kvinnan snällt.
     – Jag är för ledsen för att kunna sova, svarade han.
     – Min man brukar sova hos mig, när han får permission, sade kvinnan.
     – Får jag sova hos dig? frågade han.
     – Okej, men rör mig inte, för jag är någon annans.
     – Jag lovar att inte göra dig illa, sade soldaten.
     På morgonen steg han upp mycket gladare än han någonsin hade varit. Kvinnan berättade för de andra kvinnorna i byn, att soldaten inte alls var farlig. Sedan lämnade soldaten byn för att återvända med två av sina kamrater. De talade om för byborna att deras liv var skyddade så länge, som de fick stanna kvar.
     Många i byn trodde på dem, gav dem mat och sina hjärtan. En natt drack de sig fulla, av det lokala palmvinet och en av dem gav sig på en bykvinna. Soldaten sade att hans sperma var som en bomb:
     – När jag tränger in i dig lyssnar du bara till «bomben».
     Kvinnan, som hade gett honom en säng att sova i och varmt vatten att duscha med, blev hans offer.
     – Sära bara dina ben och räkna hur många gånger «bomben» faller ikväll sade han till henne och hans hjärta visade ingen barmhärtighet.
     Kvinnan vågade inte säga nej för att hans ögon var örn lika. Hon grät men inte för att det gjorde ont utan för att hon hade litat på honom. Han kastade många «bomber» innan gryningen kom, och då gav de sig iväg och han lämnade kvinnan med tio naira för att göra abort med, om hon ville. Många kvinnor vågade inte tala om för sina män, att de hade blivit våldtagna, eller att de hade gjort abort.
     De flesta fick barn, som de inte kunde berätta sanningen för. Kriget var över men det största kriget pågick fortfarande i hjärtat, inneslutet i tystnad. Alla grät utan att det kom ett ljud ur deras munnar. Solen spred ett blekt ljus över hela byn.
     När jag började skolan var jag jämt ledsen. Jag visste att något saknades, men visste inte vad. Mina vänner i skolan hade inga pappor. Ofta sörjde de sina föräldrar. Jag minns Mark, som alltid delade sin mat med mig på rasten. Han ville inte äta ensam, hans mormor sade att det värsta som fanns var att äta ensam, att ingen drack ur samma mugg som man själv hade druckit ur. Skolan var som ett sjukhus. Man kunde se sorgen och skräcken i elevernas och lärarens ögon.
     En dag, när det regnade, frågade skolans minste pojke fröken:
     – När kommer min pappa hem?
     – Jag vet inte när din pappa kommer tillbaka.
     – Min mamma sade att pappa kommer snart.
     – Varför tror du inte på det då?
     – Det har gått många dagar.
     – Vänta han kommer nog, ska du se.
     – När kommer han?
     – Som din mamma har sagt, snart.
     – Okej, men lovar du det också?
     – Det kan jag inte lova dig.
     – Varför kan inte du lova det då?
     – Det är svårt att lova sådant.
     På rasten viskade den lille pojken Uche i mitt öra:
     – Jag tror att min pappa är död, vad tror du Nelson?
     – Jag tror inte det, sade jag.
     – Varför tror ingen på mig? Jag drömde att pappa dog men sade inte det till mamma.
     – Gör inte det, vänta tills du är säker, svarade jag.

Jag tror att de döda tjänade mer på kriget än de levande. De döda slapp att bli våldtagna. De slapp hungra för rättvisa. De slapp frågorna. De slapp att bli kallade förlorarna.
     I gymnasiet var jag rädd att kalla mig det alla sade att jag var. En fri människa! Jag lärde mig att känna igen bokstäverna, och de uppmuntrade mig att göra uppror och bad mig att ta till våld för att rädda alla, som bar rädslan inom sig.
     Bokstäverna gav mig en styrka vilken kunde flytta berg, men jag vill inte bara flytta berg utan också hav.
     Ingen trodde att vårt land var på väg någonstans. Soldaterna ville inte att vårt land skulle vakna. Många kom att tjäna mer på att landet försvann och gick i de dödas fotspår. I mitt hjärta hade jag en dikt.
     En dag i min dröm träffade jag en man som kunde bota alla sjukdomar. Jag var blind i drömmen och förlamad. Mannen tog en banan och mosade den tillsammans med blod från en ung kalv och gav mig att dricka. Han botade mig. När jag bad honom att bota mitt folk från att kriga, log han och sade:
     – Det är inte alla som tror på fred.
     – Jag tror på fred, sade jag.
     – Men det räcker inte, svarade han.
     Jag vaknade besviken. Men livet måste ändå fortsätta. Jag kommer ihåg den dagen, när jag hörde kvinnor och gamlingar ropa att kriget var slut. Jag var misstänksam och tvivlade på det. Hur kan detta krig någonsin kommer att sluta, tänkte jag.
     Mitt liv är som ett barns, som brukar få mjölk innan det går och lägger sig. Men en dag tog en man under pistolhot mjölken och klättrade upp till berget och lämnade den där. Sedan kom han tillbaka till barnet och sade:
     – Jag har placerat mjölken på berget. Klättra dit om du törs och ta den.
     Och barnet jollrade på sitt språk:
     – Jag kommer och tar det och dig, när jag blir stor.
     När barnet blev stort kom mannen tillbaka som soldat och sade till pojken
     – Jag kommer att lära dig att hantera ett gevär så att du kan hämnas på dina fiender.
     Pojken blev ledsen för att han hade lovat sin mor att han aldrig skulle döda, men ändå gick han med på att lära sig hantera ett gevär. Sedan gick han i gryningen och knackade på sin ärkefiendes dörr.
     Gång på gång hör jag mitt land säga: «Jag har övergivit dig.» Alla länder talar till sitt folk. Alla länder försöker att komma överens med sitt folk. När ska jag och mitt land komma överens? Mitt land är som berusade föräldrar som slår och sparkar sina barn tills de ligger medvetslösa på golvet. Det tog lång tid innan barnen kunde lita på sina föräldrar. Med andra ord, endast med ett brustet hjärta kan man lämna sitt eget land.
     Jag går ensam ombord på ett gammalt ryskt flygplan, jag ska till Polen. En lärare jag hade haft, sade att där har man ett system som kallas för socialism. Han menade då ett system som gav mat och omsorg åt alla i brödraskapets namn. Jag ska lära mig att ta hand om alla. Mitt hjärta sjunger ombord:

Jag vill dö i ett krig
mellan det goda och onda
mellan rättvisa och orättvisa
mellan frihet och slaveri

Om du min vän inte
drar ditt vapen som jag

Om du min käraste inte
sänder dina
söner och döttrar
att slåss som jag


Då grävs
min grav
och din grav
inte på samma kyrkogård

När planet landar på Warszawas flygplats, hoppas jag på att någon ska ge mig en karta över hur jag skall kunna lösa mitt folks problem. Problemet som alltid kommer att göra oss till slavar under solen.
     Jag behöver inte medlidande utan en lösning på en hel kontinents problem.
     Jag försöker att dra loss min hand ur mitt lands grepp. Jag hör mitt land gråta för första gången i mitt liv, jag hör henne gråta och hon vill tala med mig. Men det är för sent.
     – Varför erkänner du inte att du har fel? frågar jag henne, men hon svarar inte.
     En vit man i afrikanska kläder som jag träffar på gatan frågar:
     – Vilket land kommer du ifrån?
     Afrika, svarar jag, med stolthet.
     Afrika är en kontinent, sade han,
     – Ja, ja, Jag är från Nigeria.
     – Oh, vilket land! Jag har varit där, säger han.
     – Har du jobbat där? frågar jag.
     – Nej, jag hade en nigeriansk flickvän som jag besökte.
     – Så bra.
     – Hon var en toppenflicka.
     – Ja, många nigerianska flickor är toppen, säger jag.
     – Jag vet, säger han och går med ett leende.

Efter några dagar i Polen tar jag båten till Sverige. Jag hamnar i Ystad. Det är en kall dag. Polisen ber mig berätta om det som alla i världen redan vet mycket om. Med tårar sjunger jag min sång i ett främmande land? Därifrån kommer jag till småländska Nässjö. Det är inte dit jag ska, men det blev dit jag kom i alla fall. Hur ska en människa vara säker på vart hon ska? Det är livet som vet vart vi ska gå och därför borde vi fråga livet: Vart ska du och får vi följa med?
     En dag när solen skiner, går jag till biblioteket. På vägen dit ser jag två duvor som parar sig. Mina tunga steg får dem att sluta. När jag kommer in i biblioteket, frågar jag en kvinna, som ser vänlig ut:
     – Har ni några tidningar från Afrika?
     – Ja, det finns några.
     – Får jag titta på dem?
     – Vänta lite, jag ska hämta dem.
     – Tack.
     Hon ler och går för att hämta tidningarna, och när hon kommer tillbaka, ler hon igen. När jag börjar läsa tidningen «West Africa» som jag känner hemifrån, speglas hennes leende i den. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka nästa dag för att få ett litet leende till.
     Jag vet att mina känslor inte kommer att lyda mitt förnuft.

Publisert 10. mars 2003 | Til toppen av siden