Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Anmeldelse

Dörrarna står öppna
av Jesper Olsson

Ann Jäderlund
Blomman och människobenet
Dikt, Albert Bonniers förlag 2003


Få svenska poeter har under de senaste femton åren varit föremål för sådan (välförtjänt) uppmärksamhet som Ann Jäderlund. Men det är en uppmärksamhet som ibland hotar att förvandla läsandet av hennes dikter till en förhandling med den kommentar som omringar texterna: en gobeläng av utvikningar och tentativa referenser som – ibland litet desperat – vill stabilisera en poesi som gjort det självupphävande momentet och det defigurativa till två avgörande kännetecken. Även om åttiotalets förkastelsedomar över fraser som «Ängen är fuktig och leker att ängen är fuktig» har klingat av, kommer också den välvilliga utläggningen att föregripa ordens rörelser.

Åtminstone känns denna belägenhet pressande påtaglig när jag än en gång sätter mig ner för att läsa Jäderlunds senaste bok: Blomman och människobenet, utgiven ifjol, och hyllad av många kritiker. Blomman och människobenet är hennes sjunde diktsamling sedan debuten med Vimpelstaden (1985), en av åttiotalets bästa poesiböcker och den sprödare synkopen till genombrottssamlingarna Som en gång varit äng (1988) och Snart går jag i sommaren ut (1990) – den mättade och barockt veckade text som skulle framkalla det förra seklets andra stora obegriplighetsdebatt i svensk poesi och göra det «jäderlundska» skrivsättet till ett litteraturpolitiskt instrument, antingen det vändes mot henne själv eller trädde i identitetspolitikens tjänst.

Å andra sidan är det alldeles uppenbart, när man väl ger sig i kast med dikterna i den nya boken, att Jäderlund fört in sitt skrivande – tillfälligt eller inte är svårt att säga – på ett annat spår. Det uppmärksammades förstås av dem som anmälde boken i svenska tidningar ifjol, och även om man inte ville överdriva förvandlingsnumret, och betonar Jäderlunds förmåga att alltid förnya sig, är man eniga om att något har hänt.

I synnerhet vid en jämförelse mellan den senaste och de två föregående böckerna, mörker mörka mörkt kristaller (1994) och Kalender röd (2000), märks flera förskjutningar. Här finns kanske en tematiskt kontinuitet – kroppen, seendet, konsten, barnet, våldet, begäret etcetera – men på andra plan händer saker. Dikternas typografiska form har differentierats, och detsamma gäller för deras frasering och vokabulär. Bildspråket har luckrats upp, blivit mer frivolt; och det finns ett annat flöde i versens modulationer. Fortfarande har repetitionen och den ritornellartade ramsan en viktig funktion. Men den stränga form som permutationerna i Kalender röd framkallade – och som materialiserade det skrivna, förvandlade dikterna till ett slags skimrande objekt – har här ersatts av en expanderande och processuell text, som får de enskilda dikterna att – om det inte vore för de vita tomrummen och titlarna – förgrenas i en enda komplex geografi.

Denna nyss anträdda fas i författarskapet har Jäderlund själv kommenterat i en intervju med Anders Olsson från ifjol. Hon påpekar där att hon för första gången har ett mycket stort material som hon arbetar med parallellt, och som tvingar henne till urval och sovring: «Det är ett helt annat sätt att skriva på. Det blir dåligt också. Men det dåliga är också en kvalité som intresserar mig, vad vi menar med dåligt. Jag vill tänja på den gränsen. Och på ett nytt sätt.» Om detta «dåliga» kan identifieras i de nya dikterna är en öppen fråga, men det ligger kanske nära till hands att förbinda hennes kommentar med det mer upplösta form- och bildspråket i Blomman och människobenet.

För att tydliggöra den här omvandlingen, kan man betrakta ett exempel på den generativa metaforik som kännetecknar flera av den nya samlingens dikter. Här exponeras den försiktigtvis i en enkel och lätt naivistisk dikt (inte utan de almqvistska drag som Olsson och Jäderlund diskuterar i intervjun):

Inne i barnögonen flyter en blå blå varm snigel. I
fiskhuden. I segmenten. Inne i spegeln.
Som en tung klocka malm. En sträng. Som sidenkött.
Inne i hjärtat. I huden. Som en blomma av korall.
I den pumpande strängen. Som harmusik. Mjuka
tassar. Mjuka mjuka blod.

Diktens tvetydiga titel är «Sträng», och den är på ett ganska typiskt sätt sammanflätad av allitterationer och assonanser, samtidigt som den alltså öppnas upp: en bild leder till nästa längs en associativ räcka. I barnets blick eller ögon finns en snigel. Ögonen blir fiskhud, segment och spegel; snigeln blir en tung klocka, en sträng, som liknas vid sidenkött. Ganska snart kollapsar också tropen, skillnaden mellan bild och bokstav, i serien av transformationer; och kropp, psyke, yttervärld ympas på varandra, blir delar av ett och samma poetiska plan, som tillåter glidningar och en uppluckring av binariteter mellan mjukt och hårt, flytande och fast, organiskt och konstgjort.

Att passagen mellan subjekt och omvärld, inre och yttre aktualiseras i denna korta dikt är inte någon tillfällighet. Det är ett problem som ständigt bearbetas i Jäderlunds poetiska fenomenologi. I den nya boken dyker det upp redan på de första raderna – «Smärtan och lugnet. Det inre och det yttre. Det yttre i det inre. Men aldrig / tvärtom» – och återvänder i olika skepnader och varierande skala boken igenom: i allt från mikroskopiskt inzoomade iscensättningar av elementära perceptionsprocesser (syn, smak, beröring) till mer utstofferade beskrivningar ur vardagen (i köket, på gatan, i parken).

Ur ett perspektiv kan detta förhållande mellan inre och yttre beskrivas som ett spel mellan två olika rum och språk: en lugnt vaggande och tröstande rumslighet – barnkammarens vrå, ihoplappad av ramsor och sånger – och de «främmande» rum och ordningar som med nödvändighet korsar denna trygga rymd. Och så betraktat är det ett scenario som kan spåras tillbaka i litteraturhistorien, till en (manligt kodad) romantisk dröm om att i poesin framkalla en förlorad och erotiserad intimitet som spelades in som barndomens urscen: ett barn, en moder, en bok.

Denna nod i den romantiska poesins nätverk, uppsöks ofta hos Jäderlund, samtidigt som den omformateras av hennes defigurativa språk. Å ena sidan exploateras lyrikens förföriska klangvärld och blomstrande arabesker; å andra sidan drivs poesin (genom upprepningar och omkastningar) till gränsen för det «mänskliga», och bilderna töms på sin symboliska kraft – eller den avleds mot nya betydelsedomäner.

Om dikterna i Jäderlunds förra bok, Kalender röd, bearbetade denna passage och konflikt mellan två rum, två språk, två existentiella register i korta stycken baserade på upprepningar och en begränsad vokabulär – med en imploderande verkan – så kommer poesin i Blomman och människobenet snarare att breda ut sig: dörrarna står öppna, så att säga. Och det är inte bara det generativa bildspråket som pekar i denna riktning. Det är ingen tillfällighet att Jäderlund här skriver längre dikter än tidigare, som i samlingens oväntat komponerade och suggestiva mittvalv: «Jordklotet och årstiderna och poeten».

Kanske kan också den säregna typograferingen kopplas till denna centrifugala tendens. All text i boken är kursiverad, och vissa passager har även spärrats. Det senare skulle kunna ses som en önskan att framhäva saker. Och så är det nog, någon gång, men långtifrån alltid. Jan Arnald talar i sin recension i Göteborgs-Posten om en «anti-kursivering»: ett slags likagörande; ett försök att motverka böjelsen hos läsaren att lägga vikt vid vissa element och skapa hierarkier i dikterna. Och det ligger nära till hands att se denna (ganska märkliga) operation, med stundtals direkt fysiska effekter på läsandet, som en omvandling av texten till ett slags vibrationer, atmosfärer, flöden – en poetisk ambience – där färger, kroppar, former möts med varierande intensitet.

Den särpräglade grafiska textbilden sammanstrålar dessutom med de återkommande hänvisningarna till det flytande och strömmande i dikterna; hänvisningar som ger energi åt bildserierna («Vita flytande barn», «Med kanter av saft. Som flyter och andas», «En varm flytande ström» …), men som någon gång också kan ge en beskrivning av den skrivandes belägenhet: «Allting i mitt liv flyter bort». Det senare citatet ger en vink om en annan sida av Blomman och människobenet, som lämnar större utrymme åt direkta påståenden och obearbetade tilltal, och som ibland kan driva poesin mot det sentimentala. Kanske är det här som det «dåliga» träder fram – det dåliga i termer av det oproblematiserade?

Å andra sidan är det inte svårt att erkänna detta som ett led i expansionen av skrivandet, i den fortgående undersökningen av språk och värld – en undersökning som låter poesins och livets regioner glida över i varandra i ett spel med förnimmelser eller «percepter». Självfallet rymmer den nya boken poesi som liknar de föregående samlingarnas: korta och mer slutna dikter, eller dikter som likt ekfrasen tycks böja av mot en visuell förlaga av något slag. Men det är ändå öppenheten, prövandet och ansatsen som kommer att kalibrera min läsning. Mot fonden av Jäderlunds tidigare samlingar skiner Blomman och mäniskobenet som en fråga, som en möjlighet, och kanske till och med som ett löfte:

Var var var är ditt ben?
I vattnet inne i boken?

Och där lyser plötsligt blomman.

Publisert 9. juni 2004 | Til toppen av siden