Jubileumshilsen Av Jens Stoltenberg
Tale «Børs og katedral»
Av Erik Must
Profil Et slag for amatøren
Lars Saabye Christensen intervjuet av Kåre Bulie
Profil «Det er vi som er de siste anarkistene»
Horace Engdahl intervjuet av Christian Kjelstrup
Refusjonsbrev
Av redaktør Johan Borgen
Novelle Yama
Av debutant Axel Jensen
Bildeserie Utvalgte Vinduet-forsider fra 1947 til 2007
Gjendiktninger Wallace Stevens’ alderdomsdikt
Til norsk ved Jan Erik Vold
Reiseskildring Noe om Georg Johannesen og liv og død-situasjoner – eller: Jeg vet ikke hva
Av Nils-Øivind Haagensen
Reiseskildring Om fingeren som ikke viser vei Av Andreas Viestad
Debattessay Intimitetstyranni? Av Espen Haavardsholm
Debattessay Innholdisme Av Per Bjørnar Grande
Haiku Seks haiku
Av Inge Haugane
Spalte Ein ganske fotnoterik guide til: Litterære jubileum
Av Are Kalvø
Bokomtale Møllerens skrift
Herta Müller: Mennesket er en stor fasan i verden og Alltid den samme snøen og alltid den samme onkelen

Av Kaja Schjerven Mollerin
Bokomtale Syngende prosa fra sør
Edward P. Jones: The Known World og All Aunt Hagar’s Children

Av Erik Bjerck Hagen

Innhold Vinduets novellenummer:

Leder

1. premie
Reidun Elise Foldøy: «Den store dagen»

Delt 2. premie
Karine Nyborg: «Det må være en grunn»
Eva Sannum: «Love me tender»

4.-10. premie
André Aronsen: «Marsha»
Lena Niemi: «En grav og gå til»
Arild Rossebø: «Magda og Ludvig»
Stein Slettebak Wangen: «Kjære liv»
Eivind Riise Hauge: «Fars sigaretter»
Tommy Kvarsvik: «Bil A, bil B og Tore – en studie i det rekonstruerte liv»
Knut Rage: «Ein stad finst det nokon»

Prosa

Stabat mater
av Enel Melberg

Friedrich Hölderlin (1770–1843), tysk poet som etter flere dramatiske hendelser ble innlagt på dr. Autenriths hospital i Tübingen, og som deretter tilbrakte resten av sitt liv, nærmere førti år, i tårnrommet til snekkermester Zimmer og hans familie. Før innleggelsen hadde Hölderlin en utstrakt brevveksling med sin mor, som han var svært avhengig av, ikke minst økonomisk. Hun besøkte ham aldri på hospitalet eller i tårnet.

Och här skulle inte finnas någon skilsmässa mer, här skulle vi åter vara nära så nära som bara en Moder och Son kan vara, och vi skulle inte ha några hemligheter för varandra mer, du skulle åter vara min allrakäraste Son, som jag alltid velat ha kvar hos mig, för jag är din Moder, och står dig närmast.

Men jag förstår inte, det visar sig att jag inte har fått den belöning jag strävat efter, jag som alltid bemödat mig om att leva i fromhet och utföra mina plikter efter bästa förmåga. Jag har uppfostrat mina barn så gott jag kunnat, och det skall Gud veta, var inte alltid så lätt, ensam med två små barn efter min förste makes död, den gode Hölderlin, som jag till min stora glädje åtminstone fått skymta här i de Saligas hem. Ja, jag har också fått återse min k. Gok som också var mig en god make. Spenabarnen som togs ifrån mig har jag sett glimta till i svärmen av små änglar, och de två andra som blev vuxna är här. Men du, mitt sorgbarn, mitt mest älskade, min smärtas barn, min förstfödde son, var är du?

Var finns du nu, min arme Son, varför är du inte hos din Moder? Kanske är du i en annan Himmel? Kanske finns det en sådan som bara är till för diktare och dit en vanlig enkel människa inte får tillträde? Eller en som endast är till för vansinniga?

Vad har jag gjort för fel att man straffar mig så? Varför var det bara i breven som du var den lydige sonen. Ack, det var väl inte fel av mig att jag skrev på ansökan om hämtning, dit till Hospitalet, ingen kan väl klandra mig, för det du var ju helt vansinnig sades det, du kastade dig framför vagnen och klöste betjänten som skulle föra bort dig, men vad annat kunde jag göra? Skulle jag själv ha hämtat dig? Det hade varit för mycket begärt av en Moder, du kunde ju inte vara bland folk, och jag har fått bestrida alla de utgifter som den resan kostade mig, jag har allt uppskrivet:

Den 16 september 1806 står det: Utgifter för den k. Hölderlin: Resekostnader från Homburg till Tübingen (d. 11 sept.) 137 floriner. Maj 1807: 231 dagar à 24 kreutzer gör 92 fl 24 kreutzer.

Jag har inte skytt några kostnader som snickarmästare Zimmer har bett mig om, jag har bokfört dem, alla finns här hos mig och de finns nog också i den Stora Boken som bevaras Häruppe och som vi alla är inskrivna i.

Du skall inte tro att det inte smärtade mig när jag fick höra talas om din oregerlighet, din osnygghet och ditt orediga tal och att du hamrade på pianot nätterna igenom och störde grannarna, det piano som den goda prinsessan Auguste von Hessen-Homburg skänkte dig, men framför allt smärtade det mig att du drog dig ifrån mig, din Moder, att du inte tog till dig några av mina välmenta förmaningar. Jag måste ta min hand ifrån dig, den hand som fött dig genom alla dessa år, den modershand som smekt dig över pannan då du var sjuk. Att jag under alla de år då du satt där i Tornet inte kom och hälsade på dig kan jag inte klandras för, du hade gjort klart för mig att du i ditt dåvarande tillstånd struntade i hur jag kunde ha det.

Inte ett brev sände du till mig på tio år. Jag har då gjort vad jag kunnat, du kanske också minns de försändelser jag gjorde dig, handskarna, var de inte varma och goda och de fyra paren ullstrumpor och tröjan, var inte de ett tecken och bevis på min kärlek och omtanke? Inte ett brev fick jag på tio år, inte förrän den gode Zimmer sade åt dig att skriva och vad var det för brev? Jag kunde inte se annat än falsk och överdriven vördnad som om det inte längre var du, min allrakäraste Son, som skrev, utan en främling med uppstyltade hovsamma sirliga fraser. «Vördnadsvärda Moder. Jag har den stora äran att betyga Eder att jag måste glädja mig över Edert brev. Edra förträffliga yttranden är mycket välgörande för mig och till den tacksamhet jag är skyldig Er tillkommer min beundran för Edert förträffliga sinnelag.»

Vad är det för brev som en Son skriver till sin Moder? Inga personliga meddelanden, dem fick jag gå till Zimmer för att få, inte en enda gång Käraste Moder som förr, bara dessa falska vördnadsbetygelser och alltid undertecknat med Eder Lydigaste eller Vördsammaste eller Undergivne Son, struntprat, du har aldrig lytt mig! I alla fall inte sedan du blev vuxen. Men otack är världens lön, vad har jag gjort för fel, har jag älskat dig för mycket?

Jag har aldrig begärt något tack för min omsorg och mina omkostnader, men man kunde kanske ha hoppats på att du åtminstone hade lyssnat på mig, om du hade tagit ett pastorat i stället för dessa anställningar som informator i fina hem, där du blev behandlad som ett tjänstehjon. Om du ändå hade satsat på att bli präst som jag ville och som hela din skolning gick ut på, om du hade gift dig med en ung pastorsänka och fått ditt eget pastorat i stället. Varför måste du så brått sluta hos von Kalbs och varför var du plötsligt i så stort behov av en så stor summa pengar? Tror du inte jag har hört om denna änka som var guvernant där, du skulle plötsligt ha 7–10 caroliner när du annars fick 12 om året hos von Kalbs, och man talade om dig som mycket oredig under den perioden, och du fick lämna din plats på grund av din förvirring. Det var dock vänligt av Fru von Kalb att skriva ett så fint betyg åt dig och hon lade ut sig så för dig och bad hälsa att hon ansåg dig begåvad. En diktare borde du ha blivit, menade den fina Fru von Kalb. Om jag får säga min mening så är det dessa griller och överspända fantasier som har bragt dig dit där du var, på detta fruktade hospital som ändå skulle vara så nymodigt. Doktor Autenrieth var en upplyst man som skall ha menat att de vansinniga skulle behandlas som barn, så att de kom på bättre tankar, de skulle talas till rätta eller spärras in tills de ångrade sig, och om de skrek skulle de få en mask över ansiktet med hål för ögonen och näsan, men inte munnen, så att de lärde sig att det inte lönade sig att skrika. Jag visste dock inget om denna mask, det svär jag, men vad annat kunde jag göra? Nu hade det verkligen brutit ut. Nu kom det som jag sedan länge sett komma, jag hade läst tecknen och upplevt dina vredesutbrott som du alltid haft nära till, men de sista när du till och med kastade ut oss ur huset, det var bara för mycket.

Ett tecken är vi, som du så vackert har skrivit, men jag förstår inte resten, jag förstår så väl att vi kan visa tecken på det ena och det andra, och du visade redan då tecken på viss oreda i tankarna, ditt Schwachmut, då du tröttade ut dina själsförmågor så att det var ett lidande att se på för en Moder, men jag förstår inte heller att du alltid skulle gå och ströva ute på fälten så länge och komma hem alldeles uttröttad, det var inte sunt. Jag vet att den gode Guden visar sig i tecken till oss, allt det förstår jag men dessa rader:

Ein Zeichen sind wir, deutungslos Schmerzlos sind wir und haben fast Die Sprache in der Fremde verloren?

Är det din resa till Frankrike du tänker på, där det verkar ha inträffat något som gjorde att vansinnet bröt ut, och det var när du kom hem från den resan som du hade blivit en vildman, hemsk att se på med långa naglar, orakade kinder, långt hår, vild blick och oredigt tal, och du gjorde utfall mot oss, dina nära och kära. Det var verkligen tecken på ett fördunklat sinnelag, umnachtet, som man säger, och jag blev bekymrad för dig, min son, vad jag har lidit för din skull. Vad jag har lidit.

Du satt inne på ditt rum och skrev hela dagen och halva natten och du kastade till och med ut oss ur huset! Inte undra på att jag då med lättnad såg att det fortfarande fanns en vän som ville veta av dig och till och med såg till att du fick en plats, en ytterst ärofull plats som Hovbibliotekarie i Homburg, en plats som inte skulle vara så betungande, och som skulle ge dig en vacker titel och en smula pengar, och jag har senare fått veta att det var han själv som i hemlighet stod för dem, den gode Sinclair. Men pengar var inte det stora bekymret, du hade ju ditt farsarv som jag förvaltade åt dig. Det var i alla fall vänligt av Sinclair som för övrigt var ett föredöme i sonlig lydnad och hänsyn gentemot sin egen moder. Han verkade så fäst vid dig, jag har sett hur alla dina vänner fäste sig vid dig redan när du var pojke, och en vacker gosse har du alltid varit, ja den gode Sinclair gjorde mer för dig än vad en god hustru skulle ha gjort och han försvarade dig ända in i det sista, ända tills han inte mäktade mer.

Men att du sade dig inte behöva några som helst pengar av mig när du satt där i Homburg sårade mig en smula, det var som om du velat klippa av alla de band som hade hållit oss samman under så många år, det som jag haft med att göra under mer än trettio år, det skulle jag visst inte längre ha att göra med, det skulle jag inte bry mig om eller blanda mig i!

Men pengar har du aldrig kunnat umgås med, pengar har du alltid slösat, för du visste inte hur man bar sig åt med pengar, att jag inte betalade ut ditt farsarv till dig när du blev myndig berodde enbart på det, hur skulle du plötsligt ha börjat kunna umgås med pengar nu när du aldrig kunnat det förut? Du fick bra med fickpengar redan när du gick i skolan, för inte skulle du stå dig sämre än dina fina kamrater i Tübinger Stift; Schelling och Hegel och Neuffer, men alltid skulle du ha mer, alltid var det någon skuld att betala. Som barn var du i alla fall ärlig och redovisade alla dina skulder och visade mig tydligt att du inte kunde handskas med pengar, och då dög det att ha en Moder att gå till när man hade slösat och satt sig i skuld igen. Och jag förlät dig alltid och betalade dina skulder. Det finns uppskrivet allt som du kostat mig och som jag betalat för dig. Jag har det här i min Utgiftsbok för den käre Fritz mellan åren 1784 och 1828, jag har skrivit in det i mitt Testamente: Utgifter för den K. Fritz, vilka emellertid om Han Förbliver i lydighet icke skola avdragas.

Jag har alltid fått hushålla med pengar och det redan på din fars tid och också på min andre makes, den gode Gokens, de var båda slösare, den ene som var din far hade i alla fall tillgångar, och det var jag som fick förvalta det lilla arvet han lämnat efter sig, det var jag som fick ta hand om hans skulder och göra vad jag kunde för att se om mitt hus, för er skull för att ni skulle ha något att leva av, ensam som jag var med ansvaret för två små barn, och jag var inte mer än tjugofyra år gammal och Rike var ännu inte född, hon föddes fem veckor efter att den gode Hölderlin fick slag. Att jag inte betalade ut ert farsarv beror bara på försiktighet, för det har jag fått lära mig, försiktighet är en dygd. Ditt slösaktiga sinne har du efter din far som också ville leva på stor fot över och sina tillgångar, det som han efterlämnat har jag förvaltat, det pund jag fick att förvalta har jag förvaltat gott, så att vi hade något att leva av och du kunde studera. Goken gjorde också förluster och satsade på en olönsam vinhandel för mina pengar, och vid sin död efterlämnade han ett stort antal fat med dåligt vin som han köpt alltför dyrt och som jag fick sälja till underpris och stor skada, ty den följande årgången var betydligt bättre.

Att jag inte givit Karl lika mycket som dig och Rike beror ju på att pengarna kommer från er far, Hölderlin, som var Klosterhovmästare och efterlämnade 10 000 gulden till er vardera. Jag hade givit Gok 1700 gulden till vinet, en trädgård, träd och buskar, ett staket, bekostat reparationer vid översvämningar med mera, och så vid hans död fick jag skriva in allt i mitt Testamente också, kostnaderna för hans sjukdom, den lunginflammation han ådrog sig när han hjälpte till vid den stora översvämningen, och kostnaderna för liket och för de 4 barn som gick före sin far, såväl som 4 barnsängar då långvariga sjukdomar drabbade mig, allt har jag uppskrivet.

Det smärtade mig mycket att höra om den arvstvist som utbröt efter min död då Karl började bråka med er om arvet som han inte hade någon rätt till, och det hjälpte inte att du var villig att avstå en del av ditt arv så att han också skulle få studera, nej hans farsarv räckte inte till, och hans far hade ju trots allt kostat mig mycket. Men skrivare blev han, till och med Hov- och Domänråd i Stuttgart. Och hade du följt mina råd så hade du kanske inte råkat in i det omtöcknade tillstånd som du kom att tillbringa dina sista fyrtio år i, och hade du varit en lydig Son hade du fått hela arvet efter din far när jag dog. Rike hade inte så mycket att säga, hon hade fått sin hemgift, men så började hon också bråka efter min död och menade att Karl inte skulle ha något alls. Det är nästan så att jag skäms när jag tänker på att Rike och Karl började avkräva snickarmästar Zimmers efterföljare räkningar för ditt uppehälle, när jag hade dött. Och att de lät trycka en ny upplaga av dina dikter utan att nämna det till dig, eller få del av honoraret, det var fel, men jag har hört att så omtöcknad var du dock inte, att du inte reagerade på att du fråntogs rätten att själv redigera dem. Ja, ja otack är världens lön.

Outgrundliga äro Herrens vägar och varför jag skulle drabbas så, jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Det enda jag kan vara tacksam över är i alla fall att den gode Zimmer tog hand om dig och att de alla var som en familj åt dig, och jag har då aldrig avkrävt dem några räkningar, och den gode Zimmer höll mig underrättad om din hälsa och dina yttranden, som han menade innehöll en viss logik om än obegriplig för andra, han var ju också en så stor beundrare av dig och hade läst din Hyperion och det får man väl bara vara tacksam för att det fanns någon som förstod sig på den boken.

Jag fick ju också rapporter och rykten från andra, det fanns andra som besökte dig i Tornet för trots allt så hade du visst fått ett slags renommé som hade med din Hyperion att göra. Men jag har till min stora sorg fått höra hur du tog emot dessa besökare med ytterst narraktiga och löjeväckande åthävor, hur du kallade vem som än kom för Ers Nåd eller Eders Helighet och gjorde sirliga överdrivna krumbukter, fast när dessa besökare skulle ha bett dig om någon liten dikt så hade du bara ställt dig vid din pulpet och skrivit ner någon liten vers med både rim och reson, sådana som du kanske borde ha skrivit, om du nu till varje pris skulle skriva dikt, och du underteckande dikterna med Scardanelli och Buonarotti och andra obegripliga namn och skrev ett datum som saknade vett och sans och gärna låg långt in i framtiden.

Ack, du min arme Son, min arme Son, om du visste vad det smärtade mig att höra om hur du vandrade omkring i ditt rum i Tornet fram och tillbaka fram och tillbaka som ett djur i en bur, men det skall ha varit ett vackert ljust rum med utsikt över Neckar, men vad jag har lidit för din skull. Zimmer berättade också hur du endast fick någon ro när du spelade dina egna konstiga kompositioner på pianot, eller tilläts gå omkring i trädgården eller någon gång släpptes ut i staden, men en stor vandrare har du ju alltid varit och vandringen var din passion även om du tröttade ut dig själv och dina själsförmågor. Vad jag har fått oroa mig för dig! Särskilt när du gick hela vägen till Bourdeax och tillbaka, denna olycksaliga väg där det måste ha skett något och under flera veckor fick jag inte ett livstecken från dig! Och jag vet nog hur du brukade vandra från Homburg till Frankfurt när du hade fått lämna din plats hos Gontards, hur du alltid gick dit första torsdagen varje månad och ställde dig utanför hennes fönster och väntade på ett tecken, och jag fick själv sedan läsa om det i breven som ni hade smugglat till varandra genom häcken, och där fanns bevisen, så oförsvarligt, varför, varför måste du utsätta dig för något sådant och överträda alla gränser för anständighet! Vad jag har lidit, vad jag har lidit för din skull, min Son.

Jag kunde ju inte veta att du skulle bli så vansinnig när du kom hem från Bourdeax, och när du fick veta att jag hade öppnat din koffert och hittat det hemliga facket och läst breven som fanns där, jag kunde ju inte veta vad det var för brev, och det är bara naturligt att en moder vill få reda på så mycket som möjligt om sin son, särskilt om hon har all anledning att oroa sig. Så när du kom hem som en vildman och så förmörkad till sinnet, anade jag att det hade något med denna Susette att göra och med dina hemligheter och med att du så brått lämnade din plats i Bourdeax. Var det för hennes skull som du satt i Homburg och betedde dig så illa? Jag borde ha anat, men jag gjorde det inte, och det är det enda jag kan förebrå mig själv. Då blev jag bara förskräckt när du skrev till mig om dina inre stridigheter och jag svarade som jag brukade i sådana fall, med att föreslå att du skulle ta en annan plats, en som var dig mer värdig. Jag hade aldrig trott att du skulle ha kunnat inlåta dig med Husets Fru, och vad var hon för en moder, kvinna med fyra små barn och ett fint hus i Frankfurt! Förstod du inte att det var utsiktslöst? Att du inte heller hade förstått att du inte var någon Schiller eller Goethe, och blev så sårad när Schiller avvisade dig och inte ville delta i den där tidskriften, att du till varje pris måste lämna landet, det berodde bara på ditt övermod, och du kände att ingen förstod dig, inte ens din Moder, ingen annan än den där Slampan. Du skall ha kallat henne Diotima, jag hade ju aldrig försökt läsa den konstiga boken, men breven talade sitt tydliga språk. Vad jag tog illa vid mig av den läsningen, det kan du inte ana, en anständig änka som jag var, med hoppet om att kunna uppfostra anständiga människor av er i enlighet med Guds bud. Du hade säkert besökt henne på vägen, dödssjuk som hon var, när du kom fram måste hon ha dött i dina armar. Jag kan ändå inte tro att det var detta som gjorde dig vansinnig, inte bara ett svärmeri nej, det måste ha varit annat också, i så fall dina överspända svärmerier när det gällde diktandet, ja överspänt var det i båda fallen, ett överspänt förhållande till din matmoder och ett överspänt förhållande till dina skriverier, och vad jag förstår så uppmuntrade hon båda.

Kan jag då klandras för att jag med mina stora bekymmer om dig och ditt sinnestillstånd öppnade kofferten och läste breven? Jag gjorde det bara för att förstå, men då du fick veta det, då bröt det här vansinnet ut på riktigt och du kastade ut oss ur huset, alla oss som var där.

Vad hjälper det att du ville bringa ditt och de dinas namn till eftervärlden som du en gång skrev till mig, vad hjälper det när detta namn är så besudlat, vad hjälper det mig?

Men var är du nu min Son, varför får jag inte möta dig här, varför får vi inte vara tillsammans som förr, jag skulle förlåta dig allt!

Publisert 5. juni 2007 | Til toppen av siden